De är proffs på att ge igen

Författarna Suzanne Kaplan och Tomas Böhm. Foto: Claudio Bresciani.

Politikern som hånleende kommenterar oppositionens klavertramp, klubbordföranden som hotar med att avgå och äkta par som alltid återkommer till gamla oförrätter. En sak har de gemensam: De hämnas.

– De flesta bortförklarar det med att de bara försvarar sin integritet, men gränsen är sällan hårfin, säger Tomas Böhm.

Efter två års arbete med en bok på temat att ge igen har han och hans fru Suzanne Kaplan, båda psykoanalytiker, blivit lite av specialister på ämnet.

– Under en resa till Rwanda träffade vi tonårskillar som var fast beslutna att hämnas på den som mördat deras syster till exempel.

Och det var då vi började prata om fenomenet hämnd och fundera på hur det ser ut i vardagen i Sverige, berättar hon. Och det visade sig snabbt att hämnden finns överallt, bland alla samhällsgrupper och åldrar.

Globalt fenomen
– Mekanismerna är de samma. I det akademiska livet kan man ibland täcka det snyggt och hämnas så subtilt att det inte är något andra tänker på, säger Tomas Böhm och Suzanne Kaplan fyller i:

– Det börjar alltid med någon form av yttre kränkning, att man inte känner sig respekterad i sina behov. Och då kämpar man för att
få överläge. Antingen för att förbättra läget för sig själv eller genom att försämra det för någon annan.

Svårare än så är det alltså inte att sammanfatta detta svarta och spiralliknande fenomen. Och författarparet är tydligt med att det verkligen inte finns några ljusa sidor med hämnd.

– Det är det många som gärna vill höra, att det finns något sådant som positiv hämnd.

– Men ta till exempel om jag går på restaurang. Det är fullt och finns ingen plats till mig och jag känner mig kränkt och utanför. Nästa gång beställer jag därför bord. Då har kränkningen gjort att jag försvarar mina intressen, men det handlar inte om hämnd, säger Tomas Böhm.

Tunn linje
Gränsdragningen verkar svår och när jag frågar om hur det är med hämnd i förhandlingar som avtalsrörelsen tar Suzanne ett exempel från parterapier som hon och maken jobbar med.

– Där kan det ofta vara väldigt jobbigt för den ena parten att orka sitta kvar och lyssna på hur den andra personen upplever någonting. Och där övar vi på att lugna ner känslorna och att sätta sig in i den andres situation. Men förhandlingar är ju det motsatta. De går ut på att renodla sina partsintressen.

Alltså ryms det hämnd inom den fackliga världen.

– Att tro något annat är strunt. Om man har en relation och vet att man kommer att träffas igen, som i en ny förhandling, så går det inte att slå helt hämningslöst. Det är annorlunda om man blivit påkörd av vem som helst och bara kan hiva ur sig något. Är det någon man känner måste man skydda relationen. Men behovet av att hämnas finns, säger Tomas.

Svårt att hålla sig för god
Något som syns tydligt inom politiken enligt författarna.

– Som när Göran Persson kommenterar de senaste ministerskandalerna. Då skulle han kunna säga ”det här är olyckligt men det händer alla” men i stället säger han ”se vilka nötter vi har fått till regering”, konstaterar Tomas Böhm.

– Eller de som hotar med att avgå, det kan ju även vara en facklig ledare, och som säger ”byt ut mig om ni törs, ni kommer aldrig att klara er utan mig”. Det är skrämselpropaganda – allt för att blåsa upp sig själv och trycka ner den andra.
Suzanne avslutar meningen och väntar in nästa fråga, men jag känner mig en smula sänkt av insikten att vi alla har detta mörka begär. Så jag frågar om de har några goda råd.

– Ja, i boken sista tredjedel skriver vi att man kan skapa inlevelse och eftertanke, säger Tomas, och Suzanne försöker trösta med kommentaren:

– Och så går det ju att få hjälp av andra – att tänka snarare än att handla.