En klassisk kompromiss – se vidstående artikel – bäddar för samordning av avtalskraven inom LO. Veckans försök att enas kunde inte omgående överbrygga förbundens olika synsätt. Men extra styrelsemöten i flera förbund räcker sannolikt för att skapa uppslutning kring den föreslagna modellen.

Satsningar på de lägsta lönerna och kvinnolönerna har förefallit vara de hårdaste nötterna att knäcka i LO-förbundens ansträngningar att samordna lönekraven. Men graden av kvinnolönesatsning och satsningar på de lägsta lönerna är i grunden intimt förknippad med den allt överskuggande frågan – hur höga lönekrav förbunden ska enas om. Och i den frågan är de olika synsätten lika tydliga.

Att någon på allvar skulle överväga att hoppa av samordningen och motivera det med att ”vi vill inte satsa på höjda kvinnolöner” är inte sannolikt. Priset att pekas ut som ansvarig för en försvagad och splittrad fackföreningsrörelse är för högt. Bortom diskussionen kring hur kvinnolönesatsningar och kraven på höjda lägstalöner ska formas finns en långt besvärligare kraftmätning där mycket bestämda och mycket olika uppfattningar står mot varandra. Det handlar om lönekraven.

Fler kravnivåer
Från en rad förbund har redan åsikter luftats om att kraven bör ligga runt 4 procent. Som stöd för sin uppfattning tar flera Konjunkturinstitutets rapport om de samhällsekonomiska förutsättningarna för lönebildningen. Men det finns också andra kravnivåer.

Även om KI definierat ett utrymme på mer än 4 procent för löneökningarna betonar KI att en något lägre löneökningstakt gynnar sysselsättningen och på sikt också reallöneutvecklingen. En lönekostnadsökning runt 3,5 procent – räknat som snitt över arbetsmarknaden – är därför gynnsam.

Ett slutligt utfall runt 3,5 procent förutsätter dock krav som ligger runt 4 procent eftersom en del skalas bort i förhandlingen. Just kring lönekraven och det därmed sannolika slutresultatet av förhandlingarna står därför striden som hetast, även om ingenting ännu sägs högt. Oenigheten kring kvinnolönerna och satsningen på de lägsta lönerna döljer den hårdare motsättningen.

Inom industrin är kravställandet så här långt lågmält och försiktigt. I veckans DN-debattartikel från LO-förbunden inom industrin betonas än en gång risken för löneinflation och hur viktigt det är att värna om konkurrenskraft och sysselsättning när lönekrav formas och förhandlas. Att lönekraven, som de fem förbundsordförandena skriver, blir högre i vinter än 2004 är ingen överraskning. Då – årsskiftet 2003/2004 – var konjunkturen fortfarande mycket svag och arbetslösheten högre och sysselsättningen lägre än i dag.

Gemensam angelägenhet
Den intressanta frågan är hur mycket högre kraven blir. I fackförbund utanför industrin är lönekraven skarpare. Eftersom normen för övriga branschers löneökningar ska styras av det första stora avtalet inom industrin har alla förbund goda skäl att vara med och forma hur de gemensamma kraven ser ut, och därmed också påverka vilken uppgörelse som uppnås.

Bortom den ännu så länge ganska osynliga motsättningen kring lönekravens storlek finns en grundläggande skillnad som blivit skarpare under senare år. Skiljelinjen går mellan dem som försöker rädda eller främja sysselsättning genom att vara försiktiga med löneökningarna – och de förbund som står kvar vid uppfattningen att lågproduktiv verksamhet med usel eller svag lönebetalningsförmåga ska pressas till rationaliseringar alternativt slås ut.

Att hitta den exakta punkt där de anställda tar ut rätt löneökning utan att de spiller över i inflation men samtidigt underlättar ökad sysselsättning och säkerställer de andra prioriterade målen – höjda lägstalöner och mer pengar till kvinnorna – är därför i år en skön, om än mycket svår, konst.

Läs också: nyhetsartikeln "Nytt förslag på spänt möte"
Läs också: reportaget "Här kräver de sockrade avtal"