TEATER. Sara Stridsbergs pjäs lyckas verkligen med föresatsen att fiska upp rebellen Solanas ur det dike där hon agerar marginell krypskytt, riskabelt psykfall och rättshaveristiskt geni. Hennes skott mot Andy Warhol framstår som en politisk handling snarare än som ett tragiskt misstag begånget av ”ett skräckslaget deprimerat barn”, som pjäsens kvinnliga psykiater får uttrycka det i sitt milt tillplattande försök att få Valerie Solanas att ångra sig. Men det enda hon ångrade, i verkligheten som i pjäsen, är att hon missade.

Sara Stridsberg har valt att lyfta fram den misär som blev Solanas slut. Solanas tronar på en nerkissad och blodig dödsbädd i ett av San Fransiscos torskdistrikt. Därifrån tar hon över tolkningsprivilegiet över sitt liv, sitt verk (det makalösa SCUM-manifestet och den pjäs som Warhol slarvade bort: Up your Arse!) och sina handlingar. Ingela Olssons skådespeleri är som alltid enastående.

Stridsbergs pjäs är inte fanatisk. Den är intelligent och nyanserad som en bris från framtiden. Den är inte våldsromantisk. Men medan Solanas i verkligheten inte fick in någon fullträff på Warhol, så får hon det med besked i pjäsen. Innan dess har en kör med funktionen att förgäves vädja och varna omringat henne (Stridsbergs pjäs är experimentell men står på solid klassisk grund).

– Du skulle ju bli president i Amerika. Inte ska du stå där och skjuta på någon liten bög, säger modern.

Replikens guldkorn: paradoxala och surrealistiska tongångar ibland, aforistiska korthuggenheter ibland. ”Fiktionen om ett eget rum fungerar inte. Dörrmattorna skymmer min sikt”. ”Det finns ingenting som heter kontext. Allt bör ryckas ur sitt sammanhang”.

Det här är väldigt bra teater. Feminismens trollstav flyttas in i framtiden, och där kommer sannolikt ingenting att vara sig likt.

Teater: Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika
Författare: Sara Stridsberg
Scen: Målarsalen, Dramaten
Regi: Klaus Hoffmeyer

Maja Lundgren
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören