Av regeringsförklaringen att döma är den nya borgerliga regeringen fast besluten att driva igenom omfattande försämringar i a-kassan. Den verkar inte ens vara beredd att ompröva de mest stötande inslagen i förslaget.

Den nye statsministerns tal om att han vill vara hela folkets statsminister måste i så fall betecknas som utstuderat hyckleri. Vad som sker om planerna sätts i verket är ett grundskott både mot försäkringsidén och solidariteten i systemet.

Ersättningarna från a-kassan betalas i dag till allra största delen av en arbetsmarknadsavgift om 4,45 procent. Så mycket har löntagarna avstått av löneutrymmet för att få en arbetslöshetsförsäkring som de kan lita på.

Ett i debatten ofta förbisett faktum är att dagens arbetsmarknadsavgift är så hög att den mer än väl täcker kostnaderna för försäkringen. När de borgerliga säger att de vill spara omkring tio miljarder i försäkringen utan att ändra avgiften, betyder det att de vill använda försäkringspremien för andra ändamål än den är avsedd.

Det handlar därmed i klartext om förskingring av de försäkringsavgifter som löntagarna betalat in. Ett försäkringsbolag som handlade på samma sätt skulle det hamna inför domstol.

Om de borgerliga tror att de på längre sikt kan bibehålla en arbetsmarknadsavgift som går med tiotals miljarder i överskott är de ovanligt enfaldiga. Om de vore konsekventa skulle de sänka avgiften i motsvarande mån som besparingarna och sedan låta arbetsgivare och fack förhandla om hur de ska handskas med det löneutrymme som då frigörs.

Branscher med hög arbetslöshet ska straffas
Den nya regeringen vill inte bara genomföra kraftiga höjningar av egenavgiften till a-kassan. Den vill också differentiera egenavgifterna så att de blir högre i branscher med hög arbetslöshet. Skälet är att de tror att hög arbetslöshet i en bransch beror på att arbetsgivarna varit för släpphänta i förhandlingarna alternativt på att facket tagit ut för höga löner.

Följden av detta blir, som vi visade i förra numret av LO-Tidningen, att medlemmarna i fem LO-förbund får stå för hälften av besparingen medan övriga 50 a-kassor kommer billigt undan.

Tanken att det är fackets/arbetsgivarnas eget fel att arbetslösheten i branschen är hög är absurd.

Lika lite som man kan säga att vinsten av en produktivitetshöjning tillhör enbart de verksamma inom en bransch, kan man säga att de anställda själva orsakar arbetslösheten i branschen.

Ta till exempel de som arbetar inom IF Metalls avtalsområde. De flesta företagen har haft en strålande produktivitetsutveckling, men den beror inte bara på insatser från de anställda utan även på att företagen kan tillgodogöra sig fördelarna av vårt utbildningsväsende, forskningen, sjukvården, kommunikationer – ja, från alla de samhällssektorer som bidrar till att hjulen kan rulla.

Följaktligen är rimligt att även andra branscher får del av de produktivitetsvinster som företagen skapar, eftersom inga vinster skulle uppstå utan deras insatser.

Men omvänt gäller också att de arbetande inom exportindustrin inte har skuld till branschens höga arbetslöshet. Arbetslösheten inom konkurrensutsatta sektorer som industrin, handeln och den privata tjänstesektorn beror på en snabb strukturomvandling – den är själva priset för den höjda produktiviteten.

På samma sätt bidrar många kommunalanställda med påtvingad deltidsarbetslöshet, springvikariat och behovsanställningar till att pressa de offentliga utgifterna.

Straffa inte dem som går i spetsen för strukturomvandlingen
Det groteskt orättvisa i den borgerliga alliansens a-kasseidéer är att de vill straffa dem som går i spetsen för den  strukturomvandling, vars ekonomiska vinster vi alla lever gott på, med försämrad a-kassa och högre egenavgifter. Inte heller kan man säga att dessa anställda tagit ut oskäligt höga löner. I själva verket har flertalet av dem haft en löneutveckling som ligger betydligt under snittet på arbetsmarknaden. Men de har ändå fått vara med och betala priset för att andra grupper ökat sina löner så mycket att riksbanken höjt räntan.

Det är ofrånkomligt att arbetslöshetsriskerna är ojämnt fördelade i ett dynamiskt näringsliv som tvingas anpassa sig till nya villkor. Åt förändringstakten kan vi ofta inte göra så mycket, men vi kan åtminstone se till att de som tar stötarna inte behandlas sämre än andra med mer trygga jobb.

Men så verkar inte den borgerliga regeringen resonera. Den tycker att de som lever med strukturomvandlingen ska betala en premie till a-kassan, som uppgår till nära 5 000 kronor om året och är fyra gånger högre, än de lyckligt lottade som inte riskerar arbetslöshet ska behöva göra.

Arkitekten bakom alliansens a-kasseförslag är den nye finansministern Anders Borg. Det kan vara svårt för honom att erkänna att alliansens a-kasseidéer är orimliga och ogenomtänkta.

Ändå borde han inse att förslagen, om de genomförs, dels kommer att skapa starka spänningar på arbetsmarknaden, dels leda till att regeringen blir hjärtligt avskydd bland dem som tvingas betala högre premier än andra för en försäkring som de redan betalt och som till råga på allt är tänkt att ge ett sämre försäkringsskydd i framtiden.

Att moderaterna kallar sig arbetarparti kommer för dem att framstå som ett grovt hån.