KOMMENTAR. Under sommarens Pridefestival lyssnade jag till ett seminarium apropå Tiina Rosenbergs nya bok L-ordet (Normal förlag). Flera verkade bekymrade, för ordet lesbisk används knappt längre – och ordet flata, som den yngre generationen föredrar, har en del svårt att ta i sin mun.



I boken vänder sig Tiina Rosenberg och andra mot HBT-begreppet. Det uttyds homo- och bisexuella samt transpersoner, vilket gör att lesbianerna liksom försvinner.

Förutom att "l-ordet" är hiskeligt fult (eller som författaren Jeanette Winterson säger, det består bara av en massa l och s och b och inte mycket däremellan) tycker jag att oviljan att klassificera och specificera sig själv lika gärna kan vara ett underbart tecken.

För det existerar en paradox i all identitetspolitik. Basen för själva motståndskampen är betecknandet, vilket också är själva basen för diskriminering och förtryck.


Jag vill gärna tro att oviljan till etiketterandet har att göra med att ett nytt sexualpolitiskt steg tagits. Folk känner att det är dags att bara existera.

Petra Östergren
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören