Skit blev till guld. Det är alldeles sant. I alla fall gäller det för Stockholm.

Huvudstaden satsar emellanåt på att framstå som prydlig; det ska vara rent och vackert. Ingen seriös kampanj, kan tyckas, när ”din närmaste papperskorg” för det mesta är överfull och skräpet ligger i drivor på gator och torg. Nej, stan har varit renare tycker man. Å andra sidan har den varit bra mycket skitigare. Det förstår man, om inte förr, när man låter sig ledsagas av Stadsmuseet på en osande snuskvandring runt forna kloaker.

Malliga hotell Sheraton, vid Slussen, ståtar inte bara med en praktfull utsikt utan har också en exklusiv adress: Guldgränd. Ha, ni skulle bara veta! Gullgränd var det ursprungliga namnet. Gull betydde fordom skit på ren svenska. (Var på din vakt, du som kallas gullunge!)

Nå, här var en depåplats för stadsbornas skittunnor, därav gatunamnet. Så var det med det. Och utsikten över Riddarfjärden var det nog inte många som hänfördes av fordom: Den var rena avloppsdiket, ty här tippades det som sedermera blev onämnbart.

Långsam förvandling
För att ytterligare ta oss ett steg ner i dyngan bör tillfogas att på 1700-talet fanns det innanför tullarna i Stockholm 12.000 stall. Och vad finns i stall? Just det! Och vad brukar hästar göra var de än går och står? Just det. Därtill inom stadens hank och stör, kor och grisar. Och råttor stora som katter. (Sådana finns alltjämt att beskåda här och var.) Gamla stans sedermera så eftertraktade vindsvåningar är ytterligare ett exempel på att skit blir till guld. (Fast det tar några hundra år.)

Vindarna i de smala höga husen var nämligen hyresgästernas avträde. Där stod skittunnorna på rad. De hämtades av en särskild yrkesgrupp, pudrettkäringar. Som titeln anger var det ett kvinnogöra att balansera nedför de vindlande trapporna med tunnan hängandes på en kraftigare påk emellan sig. Gissningsvis blev det spill.

Dock var det bäst för de boende och hyresvärden att uppträda aktningsfullt gentemot dessa damer, annars fick skiten stå. Pudrettkäringarna å sin sida skulle i varje situation uppträda hövligt. Straffet för uppkäftighet var två timmar i halsjärnet på Stortorget.

I hävderna framgår att det även fanns offentliga bekvämlighetsinrättningar. 1607 uppsökte Frans Tunnbindare en sådan i form av en spång över vattnet mellan slottet och Gamla stan. Det bar sig inte bättre än att han vid sina behovs uträttande blev riven i röven av Näcken. Han anmälde skadan till stadens förvaltning som tillerkände honom fyra dagslöner i skadestånd.

Börja städa hemma
Någon ordning var det alltså och ett embryo till våra dagars källsortering går faktiskt att spåra till 1600- och 1700-talen.  Gustav Vasa, som gick ur tiden 1560, var den som anmodade stadsbefolkningen att hålla rent utanför egen dörr (därav förmodligen ordspråket).

I Gamla stans sluttande gränder (precis som kåkarna, merendels byggda på pålar nedkörda i de så kallade kulturlämningarna) kan man kanske tänka sig att detta fungerade någorlunda. Den som bodde vid första porten sopade vidare till nästa port, och så vidare gränden igenom. Till sist hamnade lasset i vattnet vid Skeppsbron, där det emellanåt var så fullt med allsköns sopor att fartygen inte kunde lägga till.

I denna vämjeliga håla, av Carl Michael Bellman omsjungen som ”stolta stad”, frodades förstås sjukdomar, svält och allt elände man inte ens kan tänka sig. Det var inte att välja mellan pest eller kolera. Överlevde man det ena så väntade det andra.
Men i detta avloppsdike gjorde människor tappra försök att hålla sig rena i badhusen där de bokstavligen piskade smutsen av kroppen med lövruskor doppade i vatten.

Hmm… varifrån kom det vattnet, frågar man sig trehundra år senare misstänksamt blickande ut över vattenglittret där turister och stockholmare – badar!

Fotnot: Folkmängden i Stockholm uppskattades år 1500 till 7.000 och 1720 hade den, trots nära en halvering i mellanperioden, vuxit till 45.000.