Det verkar inte ha gått upp för den borgerliga alliansen att den vunnit valet. Vart och ett av partierna har efter valet fortsatt att kampanja för sina älsklingsidéer. Centern utlovar ett pigavdrag redan till jul, moderaternas arbetsmarknadsexpert vill riva upp de nya las-lagarna till våren, kristdemokraterna drömmer om vårdnadsbidrag.

Alla utspelen de senaste veckorna kan till en del förklaras som ett försök att påverka den regeringsförklaring som Fredrik Reinfeldt presenterar på fredag. Varje borgerligt parti vill få maximalt genomslag för den egna politiken. Den ende som verkar tyngd av stundens allvar är den nye statsministern. Han verkar ha förstått att valrörelse är en sak, att regera landet en annan.

En vanlig missuppfattning är att en ny regering måsta starta med en rivstart för att alls få något uträttat. Men det är mest en mediefantasi, som inte har med verkligheten att göra. Sanningen är ju den att en ny regering handlingsfrihet i starten är begränsad, inte minst därför att den tar över den förras budget vid sitt tillträde.

Vad en ny regering bör göra är att ange en tydlig färdriktning, inte forcera fram en mängd beslut som den knappt hunnit tänka igenom ännu mindre utreda. Skynda långsamt är en bra tumregel för en regering som vill undvika förhastade åtgärder som den sedan tvingas backa ifrån.

Verkligheten talar för sig
Mer insiktsfulla bedömare på den borgerliga kanten har insett detta. Dagens Industri har dömt ut Maud Olofssons konstruktion för pigavdrag till jul. Företagarnas chefsekonom tror att skattesubventionen till tjänstesektorn ställer till en mängd gränsdragningsproblem som måste lösas om inte det hela ska sluta i virrvarr. Försäkringsbolagens direktörer påpekar att deras företag inte i en handvändning kan ta över kostnaderna för trafikskadefallen.

På område efter område konfronteras alltså alliansen med en motspänstig verklighet. Det är inget att förvånas över. Idéer som kläckts på partikanslier under en valrörelse duger sällan som innehåll i en regeringsproposition. För regeringsarbete gäller utredning, remisser, beredning och expertkonsultation – att hoppa över något steg i processen leder till vanstyre. Även den som ogillar inriktningen på alliansens politik bör hoppas att den inte av ren orutin skapar skadlig oreda.

Ett aber för den nya regeringen är att den ställt i utsikt stora skattesänkningar som saknar finansiering. Ett sätt att ta sig ur den knipan vore att sänka budgetsaldomålet. Men att göra det mitt under en högkonjunktur är detsamma som att be riksbanken att höja räntan. Fastighetsskatten är tills vidare begravd i en utredning. Men att ersätta fastighetsskatten med nya skatter och avgifter är lättare sagt än gjort.

Behövs mer än tomma ord
Den största uppgiften för den nya regeringen är att få ned arbetslösheten. Den kommer att få god draghjälp i början av högkonjunkturen. Men när denna förr eller senare mattas av måste alliansen visa vad den går för. Det räcker inte då med att upprepa slagorden från valrörelsen.

Mycket av de åtgärder som alliansen presenterat i sitt ekonomiska program verkar dessutom vara direkt kontraproduktiva. Att uppmuntra ökade inkomstskillnader minskar inte utan förstärker utanförskapet. Omläggningen av arbetsmarknadspolitiken riskerar leda till att någorlunda välprövade stödformer ersätts med mindre effektiva. Angrepp på a-kassan kommer att stöka till avtalsrörelsen.

På kort sikt kan regeringen Reinfeldt räkna med en behaglig tillvaro. Den tar över välskötta statsfinanser och ett land som enligt World Economic Forum är världsledande när det gäller konkurrenskraft. Avgörande för hur väl den nya regeringen lyckas förvalta detta arv är om den lyckats skapa ett rimligt samförstånd kring sin politik, också över den politiska blockgränsen.

Viljan att förändra måste kombineras med en förmåga att också pröva de egna dogmernas bärkraft. Den som liksom Carl Bildt en gång gjorde tror att det finns en enda väg att gå förskingrar snabbt sitt förtroendekapital.