Den moderata valstrategin handlade om att i välfärdsfrågorna krypa så nära socialdemokratin som det bara gick, samtidigt som man hårt drev tesen att man hade en mycket bättre politik än socialdemokraterna för att skapa jobb.

Strategin gick hem. Väljarna kunde ta chansen att låta någon annan pröva på att skapa fler jobb, när socialdemokratins trovärdighet på den punkten var i gungning, och när man med detta ändå inte riskerade någonting i välfärdspolitiken.

Men om denna strategi gav moderaterna valsegern, skapar den också en risk för en allvarlig förtroendekris i framtiden.
För moderaterna har alltså alldeles entydigt, INTE något mandat för ett systemskifte.

Men om de ska genomdriva sin politik för fler jobb, så är det just ett systemskifte de måste genomföra.

Socialdemokratin klarade inte en diskussion, som kom att formuleras enligt slagordet ”arbete i stället för bidrag” – där det verkade som att socialdemokratin stod för bidragen, och moderaterna för jobben.

Det är förstås en felaktig formulering av skillnaden mellan socialdemokrater och moderater. En skillnad som i stället kan formuleras som den mellan att skapa bra jobb eller att skapa dåliga jobb.

Fler låglönejobb
Den moderata politiken för fler jobb kan sammanfattas som att man vill skattesubventionera fram fler låglönejobb inom den privata tjänstesektorn, underlätta för tillfälliga anställningar och med hårda regler inom a-kassan tvinga ut folk att ta dessa lågavlönade och osäkra jobb – utan att lönerna höjs.

Det är, i princip, det recept som många av de etablerade svenska ekonomerna rekommenderar, och som i sin grundstruktur är hämtat från USA.

Det är, från strikt ekonomiska utgångspunkter, möjligt att den skulle ge en del nya jobb – även om det är långt ifrån självklart att de skulle bli särskilt många. Primärt är det ett recept med viss möjlig effekt i tättbefolkade regioner, där det finns ett tillräckligt stort konsumentunderlag. Som botemedel mot problemen utanför de stora tätortsregionerna är det ett slag i luften.

Men det är framför allt en politik som skapar klyftor på arbetsmarknaden – och dömer ett antal människor till en mycket osäker försörjning, med löner som inte ger stora marginaler och med anställningsvillkor som gör att man har små möjligheter att protestera mot missförhållanden.

Personer med stark position på arbetsmarknaden – tekniker, läkare, lärare – riskerar ingenting med den moderata politiken.

Arbetsgivaren är tillräckligt angelägen om dem för att inte bara erbjuda korttidsanställningar, och efterfrågan på dem kommer alltid att vara så stark att de kan höja sina löner. Den moderata politiken riktas i huvudsak mot arbetare med kort utbildning och utan specifika yrkeskunskaper.

Det finns en ekonomisk logik också i detta. Sverige kan inte avvika från omvärldens låga inflationsnivåer, så för att öka sysselsättningen utan att inflationen stiger måste löneutvecklingen hållas under kontroll.

Nu är det alltid svårt att hålla kontroll på lönerna för grupper där marknadens efterfrågan är stark. De enda grupper som verkligen går att kontrollera är just grupperna med svag arbetsmarknadsposition, och därmed svag förhandlingsposition.

Systemskiftet som det talades mycket tyst om i valrörelsen
Så vad moderaternas jobbpolitik egentligen handlar om är att arbetargrupper med svag förhandlingsposition ska subventionera sina egna jobb genom låga löner – och på köpet erbjuda billig service åt den mer gynnade medelklass, om inte på samma sätt drabbas av några lönerestriktioner. Det är en politik som försöker köpa tillväxt och jobb genom att, avsiktligt och medvetet, öka klyftorna i samhället.

Och detta är ett systemskifte.  Som det talades mycket tyst om i valrörelsen.

I valresultatet skymtar också risken av ett annat skifte: det ”tvåtredjedelssamhälle” där över- och medelklass bildar allians för att behålla välfärden för de egna grupperna, till priset av ökad press på arbetarklassen.

För det går ju också att läsa in i det moderata programmet: man slår vakt om de delar av den skattefinansierade välfärden man själv har behov av, men skärper reglerna för den arbetslöshetsförsäkring man själv ganska litet behöver, man skattesubventionerar fram billiga hushållstjänster för sig själva samtidigt som man genom att pressa ut folk på dessa jobb slipper bära kostnaderna för att genom omskolning och vidareutbildning ge dem bättre chanser på arbetsmarknaden.

Utmaningarna för arbetarrörelsen nu är synliggöra, och vända, detta systemskifte.

Det handlar om att visa på kostnaderna för denna ojämlikhetspolitik, som slitaget på arbetskraften eller försämringen i barns uppväxtvillkor. Kostnader som i slutändan skapar ett hårdare samhälle för alla.

Men det handlar också om att mer än vi hittills klarat av formulera alternativen. En sysselsättningspolitik som inte handlar om att bredda basen för låglönejobb för att serva en välmående medelklass. Utan tvärtom att bredda basen för mer kunskapskrävande jobb, som i sin tur skapar resurser att betala anständiga löner åt dem som måste utföra alla de rutinjobb som behövs för att samhället ska fungera.

Anne-Marie Lindgren
Arbetarrörelsens tankesmedja
Skriv till debattredaktören