”Jag begär härmed att bli entledigad från befattningen som statsminister”. Så kortfattat formulerade, som traditionen bjuder, Göran Persson sin avskedsansökan till riksdagens talman.

Inte många tänker väl på att det lite högtidliga ordet entlediga är ett låneord från medeltidstyskan och ursprungligen användes i samband med frigivning av fångar genom benådning eller amnesti.

Men nog kan jag tänka mig att Göran Persson trots sin besvikelse över valnederlaget också känner en viss lättnad över att befrias från tunga plikter. Det må vara honom väl unt.

Göran Persson har varit omstridd som statsminister. Det är inget nytt. Alla socialdemokratiska statsministrar har haft sina kritiker i partiet. Inte ens Tage Erlander saknade opponenter; det var först efter braksegern i valet 1968 som han helgonförklarades.

Det har sagts om Göran Persson att han från början hade siktet inställt på att bli partiordförande och statsminister. Det tror inte jag. Ingen vid sina sinnens fulla bruk åtrår de posterna – det är uppdrag som man tilldelas när partivännerna kräver det.

Det eviga kommunalrådet
Sant är däremot att Göran Persson inte tvivlat på sin kapacitet när han väl anförtrotts uppgiften. Brist på självförtroende är inget han lider av, och det var just hans obändiga tro på den egna förmågan som fällde utslag till hans fördel när partidistrikten valde mellan tänkbara partiledarkandidater 1996.

Utan tvivel bidrog detta karaktärsdrag också till hans fall. Han förblev genom åren det eviga kommunalrådet van att styra och ställa med det mesta, också vid de tillfällen han borde ha hållit sig i bakgrunden.

Den lyckade saneringen av svensk ekonomi, tryggandet av de sociala välfärdssystemen och den politiska orienteringen mot det gröna folkhemmet är förknippade med hans regeringsperiod. Ingen kan förneka att han drev dessa frågor med skicklighet och målmedvetenhet.

Göran Persson har kritiserats för en alltmer presidentlik framtoning. Hur mycket han själv sökt den och hur mycket den är ett resultat av mediernas fokusering på partiledaren kan diskuteras, men klart är att socialdemokratisk politik, inte minst i årets valrörelse, framstod som en enmansshow.

Men vi kan också vända på frågeställningen. Om en person tillåts dominera beror det på att andra finner sig i det.

Varför protesterade inte facket tidigare
Den socialdemokratiska regeringen och Göran Persson har i eftervalsdebatten beskyllts för att inte ha tagit de senaste årens stigande arbetslöshet på allvar utan förlitat sig på en konjunktuppgång, som när den väl inträffade inte gav den draghjälp man alltför optimistiskt hoppats på.

Kritiken är befogad. Men den drabbar inte bara regeringen. Varför hördes inte långt tidigare starkare protester från fackligt håll? Varför togs inte väljarnas oro på större allvar?

Göran Perssons avgång som partiordförande var oundviklig efter valnederlaget. Men det skadar inte att påminna om att det är fler än han som delar ansvaret.

Inte för att jaga syndabockar, utan därför att om arbetarrörelsen ska förnya sin politik med sikte på en valseger 2010 fordras en klar insikt om varför valet 2006 gick så illa som det gick.