Man står vid ett band med skorpor. Fabrikshallen ligger bredvid ugnen, det är mycket varmt. Man plockar upp några skorpor, man stoppar dem i en påse. Bandet går. Man fyller påsen. Fingrarna rispas av skorpornas skrovliga yta.

Bandet går. Påsarna är av metalliserat papper. Skorporna är mycket hårda.

Det luktar mjöl på gården redan innan man går in. När man är på gården, är man inte i fabrikshallen.

Det finns en maskin som tillsluter påsarna.

Vad är detta? När man är på gården är man inte i fabrikshallen. En läsalätt-bok om fabriksarbete?  Lottas första dag på skorpfabriken, typ?

Nej, det är en bok av Leslie Kaplan, Överflödet fabriken.

Kaplan är en intellektuell och politisk radikal som 1968 lät sig proletariseras och en tid arbetade på olika fabriker. 1982 debuterade hon som författare med Överflödet fabriken.

Det är en diktsamling, skriven på en komprimerad, naken prosa som man kan kalla poesi. “Fabriken” beskrivs i nio avsnitt, kretsar. (I Dantes Den gudomliga komedin är det helvetet som har nio kretsar.)

Enorma implosiva byggnader
Ärligt talat, det citat som jag inledde med är det inte helt rättvist att plocka ut. Kaplans beskrivning av fabrikens universum hämtar bilder i mitt huvud. Inte mina egna fabriksbilder, utan bilder av den danske grafikern Palle Nielsen. Det är som om Kaplan beskriver hans bilder, när hon beskriver fabriken, och det är som om hans bilder – särskilt en bildsvit som heter Orfeus och Eurydike – skulle ha illustrerat hennes bok. Trots att bildsviten inte utspelas i ”fabriken”, utan i ”staden”. Det är samma svartvita, konkreta men ändå overkliga stämning, enorma implosiva byggnader, öppna ytor som känns tomma fast människor skyndar förbi. Hotfulla, svårfattliga, stupande perspektiv som i drömmar.

De beskriver främlingskap.

I Kaplans bok förekommer enstaka människor. Fabriksarbeterskor, arbetsledare. Ett par gånger tonar de fram, tack vare något enstaka ord med positiv laddning, som om de framstod i färg i en i övrigt svartvit värld. Men oftast passerar och passeras de i texten på samma sätt som andra detaljer – en fabriksvägg eller en maskin.

Alienationen
Boken innehåller också ett samtal mellan Leslie Kaplan och den franska romanförfattaren Marguerite Duras.

För mig som fabriksarbetare är samtalet lite komiskt. Det kretsar mycket kring proletariatets alienation – den marxistiska tesen att arbetaren under kapitalismen förfrämligas från såväl produkten av arbetet som från själva arbetet, sin mänsklighet och andra människor.

Just denna tes är speciellt poppis bland vänsterintellektuella, medan andra delar av marxismen ofta går dem förbi. Det beror på deras eget främlingskap. Fabriken är inte den intellektuelles hemmaplan. Det är en främmande värld. Det gäller att mystifiera arbetet och fabriken. Man knölar därmed in fabriken på den intellektuella hemmaplanen. Man återtar sitt överläge, man vet saker. Fabriksarbetaren görs till en förfrämligad detalj i ett förfrämligat sammanhang som andra kan diskutera men inte han själv.

Ett sommarminne
Dessa funderingar fick mig att komma ihåg en sommar för ganska länge sen.

Brödfabriken stänger inte på sommaren. Vi har två olika semesterperioder och det kommer in semestervikarier som ersätter dem som är borta.

En sommar var det två av vikarierna som vi hade lite småroligt åt. Grabbarna var så fruktansvärt coola så de hade svårt att lära sig jobbet. Om man hela tiden måste stå och se cool ut med halvslutna ögonlock utan att röra på huvudet, så är det svårt att se hur andra gör.

Men de orkade i alla fall ha radikala synpunkter, t.ex. att arbetarna går omkring som zombies på fabriken och låter sig utsugas och att Björn Afzelius har gjort mer än arbetarklassen för socialismen.

Det lustiga var att under den här perioden så pågick det förberedelser för en gemensam stridsåtgärd i fabriken, med anledning av tröga löneförhandlingar. Det jäste överallt. Folk diskuterade i pausrummen och genomförde omröstningar. Vi invigde inte aktivt sommarvikarierna i saken, eftersom aktionen skulle genomföras då de slutat. Vi litade inte heller helt på deras förmåga att hålla käft.

Att se det man tror sig se
Men med de två radikalerna var det ingen fara. De märkte helt enkelt inte vad som pågick. Folk kunde snacka och planera mitt framför ögonen på dem utan att de fattade vad de såg. De uppfattade bara det de trodde sig se. (Veckan efter att sommarvikarierna slutat genomfördes en välorganiserad maskningsaktion i hela huset vilket orsakade kraftiga förseningar i produktionen och fart på löneförhandlingarna.)

Några år senare läste jag en intervju i en kvällsblaska med en av grabbarna, som då hade blivit skådespelare och blivande regissör. I intervjun berättade han att han hade jobbat på brödfabrik, så han hade fått lära sig vad klasskamp är.

Det påminde jag mig, när jag läste Kaplans bok om fabriken. Hon beskriver vad hon såg. Vad var det hon inte såg?

Titel: Överflödet fabriken
Författare: Leslie Kaplan
Översättning: Jenny Högström
Förlag: Modernista

Frances Tuuloskorpi
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören