ANALYS. Både alliansen och social-demokraterna går till val på att skapa fler jobb. Men faktum är att den riktigt stora aktören på arbetsmarknaden varken är alliansen eller socialdemokraterna – utan Sveriges Riksbank.

Mitt i valrörelsen höjde Riksbanken i förra veckan styrräntan. Sedan Riksbanken blev fristående från alla politiska beslut 1991 behöver den inte ta hänsyn till vare sig valtider eller arbetslöshet. Riksbankens överordnade mål är att hålla kronans penningvärde stabilt, det vill säga att hålla inflationen i schack.

Tidigare var politikernas makt över arbetslösheten större. Genom att anslå tio miljarder kronor i direkta jobbsatsningar kunde de täcka löner för många nyanställda. Dessa satsningar behövde inte heller bara gå till offentlig sektor. Även privat sektor anställde fler med statliga bidrag.

En klar skiljelinje syns också mellan socialdemokrater och borgerliga regeringar före 1991. Aldrig förr har så mycket statliga medel styrts till finansiellt problemtyngda privata företag som under de borgerliga regeringarna under 1970- och 1980-talet.

Lätt förgånget
Efter 1991 förändrades bilden dramatiskt. Med sin nya och friare ställning bedömer nu Riksbanken varje politisk satsning ur ett inflationsperspektiv. Varje satsning på fler jobb genom att bara skjuta till pengar i ekonomin kan Riksbanken ta som ett förebud om ökad inflation. De arbetstillfällen som de satsade kronorna skapar kan lika snabbt försvinna om Riksbanken svarar med att höja räntan.

Att låna till investeringar blir då dyrare, ekonomin går sämre och jobb försvinner.

– Mycket av den politiska de-batten lever fortfarande i det förgångna. Den har inte insett den fundamentala förändringen som gjordes. Alla ekonomer är överens i den här frågan, men det har spridit sig väldigt lite utanför den kretsen, sade LO:s tidigare chefekonom P O Edin till LO-tidningen för ett par år sedan.

Och fortfarande framställs arbetslösheten som främst ett politikernas problem. Vad är det då som skapar jobb om inte finanspolitiken kan göra det? En faktor är lönebildningen. De senaste åren har också svensk lönebildning fungerat bra i ett internationellt perspektiv. Men det förutsätter också att Riksbanken sköter sina åtaganden korrekt. Under flera år låg inflationen långt under inflationsmålet. Enligt Ams ledning har det inneburit en förlust på 50.000, och enligt andra kritiker upp mot 70.000, arbetstillfällen.

Jobb som politikerna alltså inte har kunnat påverka alls. För en vecka sedan sände chef-ekonomerna på LO och TCO ett öppet brev till Riksbanken där de också anser att Riksbanken tar för stor hänsyn till andra faktorer än det rena inflationsmålet, något som försvårar lönebildningen. Riksbanken och LO har också olika mening om hur många och vilka av de arbetslösa som kan fåjobb utan att inflationen stiger. Om arbetslösheten sjunker och Riksbanken ser det som ett hot mot inflationsmålet så kan banken genom en räntehöjning åter skapa höjd arbetslöshet. Vid en felaktig analys kan Riksbanken höja räntan för tidigt när arbetslösheten sjunker.

Tryck från två håll
En annan faktor som styr arbetslösheten är att de som blir arbetslösa snabbt får ett lämpligt nytt jobb. Denna del har politikerna tagit till sig, fast ur helt olika perspektiv. Alliansens väg är att göra det billigare för arbetsgivaren att anställa människor samtidigt som pressen mot de arbetslösa ska öka. Det leder enligt socialdemokraterna till att också pressen nedåt mot lönerna.

En kritik är också att ett lägre löneläge dessutom försämrar förutsättningarna för det som enligt både alliansen och socialdemokraterna verkligen skapar nya jobb, nämligen Sveriges förmåga att förbättra sin produktion och därmed upprätthålla en bra internationell konkurrenskraft.

Men om lönebildningen fungerar bra, produktionen fortsätter att utvecklas och matchningen mellan lediga jobb och arbetslösa inte kapsejsar så avgörs arbetslösheten alltså av om Riksbanken kan hålla sitt inflationsmål. Och där har politikerna inte tillträde.