LJUVA 60-TAL. I oktober skulle han fyllt 66. John Lennon. The Working Class Hero.
–  Hjälte? Javisst. Men knappast arbetarklass…

Sylvia McMurtry vet. Hon var bara nio år när den fattiga tiobarnsfamiljen genom kommunens försorg blev nära grannar med rocklegenden in spe. 251 Menlove Avenue, Woolton, Liverpool. Lennons hem från fem till 23 års ålder.

– Ser du fönstret ovanför ingången? Det var Johns sovrum, säger Sylvia McMurtry och fotografen skjuter av en blixt.

McCartney har som bekant kärlekssorg, Harrison är död, och vem vet var Ringo befinner sig? För Sylvia McMurtry
är dock Lennon levande, snart 26 år efter skotten vid Dakota Building i New York.

– Dödsbudet var som att få en slägga slagen i huvudet, säger hon.

År 1906 utvandrade Thomas O´Malley från nöden i Irland till Liverpool. Där för-sörjde han sig som diversearbetare och tog alla påhugg som dök upp.

– Jag var barn nummer sju. Luftwaffe bombade sönder mycket av Liverpool. Efter kriget började staden placera ut mindre bemedlade familjer till subventionerat boende i förorterna.

– Så kom vi, 1955, hit till Woolton. Här ville man nog egentligen inte ha oss fattiglappar, säger Sylvia och skrattar.

Musiken öppnade dörren
En av hennes bröder spelade gitarr, och den vägen kom hon i kontakt med John, killen i det ”fina” huset med väletablerade mostern Mimi.

– Han var arrogant, sarkastisk och den typ av kille ens mamma varnade en för. Jag var över öronen förälskad, men strikt katolskt uppfostrad och pinsamt blyg och vågade aldrig berätta det för honom.

Sylvia McMurtry är legitimerad Beatlesguide. De är bara en handfull, och de vet allt från beatlarnas skonummer till avlägsna bryllingar.

– En av oss har varit Georges flickvän, en annan hjälpte Ringo att lära sig läsa, berättar hon.

Så kör vi till Oxford Street och Maternity Hospital där John Winston Lennon föddes den 9 oktober 1940.

– Klockan 18.30. Ett välskapt gossebarn, vet Sylvia McMurtry att berätta och fortsätter:

– Men pappa Freddy försvann till Amerika och mamma Julia lät honom växa upp hos sin syster Mimi. Vi i kvarteret tyckte hon var ganska snobbig.

– John hade allt han behövde materiellt. Men, jag minns att han mitt i sitt utagerande på något sätt verkade känna sig avvisad och oönskad.

Inget mellanting
I efterkrigstidens Liverpool var livet hårt. Ena dagen var man barn, andra vuxen. Men, förklarar Sylvia McMurtry, i början av 60-talet hände något.

– Jag tillhörde första generationen som fick leva tonårsliv. För veckopengen köpte jag rocktidningen Mersey Beat.

– Lunchrasterna var jag på Cavern, där beatlarna spelade, och matpengarna gick till inträde. Där John var, fanns jag.

– Flickskolans rektor kallade in mig flera gånger. ”Du kommer inte att hitta något arbete bara på grund av att du kan alla Beatleslåtar!”, hotade hon.

Men Sylvia blev sekreterare. Sedan hemmafru. Och nu alltså expert på världens mest kända popband. Ta oss till Penny Lane! ber vi och på färden berättar hon om ett förgånget Liverpool, med strikta klassgränser och kämpande fackföreningar.

– Very very militant, säger hon om sin make Jim McMurtry. Han var elektriker i hamnen och stridbar fackkämpe.

– Till sist befordrade företaget honom till chef och lyckades på så vis få bort honom från de fackliga uppdragen, tillägger hon och skrattar.

Penny Lane är, nåja… inte vad vi väntat. En oansenlig liten rondell och busshållplats, en bit utanför staden. Sylvia verkar kunna läsa tankar.

–Här bytte John, Paul och George buss till skolan. Ni måste förstå. Det här var deras värld, innan de blev berömda.

– Titta, banken finns kvar! Frisersalongen har fått ny ägare. Och på den tiden hade alla brandmän en id-bricka med drottningens porträtt i fickan.

Tuff tid
Strawberry Fields möter oss i form av en järngrind. Här innanför låg fordom ett barnhem, drivet av Frälsningsarmén. Moster Mimi hörde säkert till dem som sponsrade en smula, förklarar Sylvia och sätter in en cd i bilens stereo. Nothing is real… Jo, Sylvia McMurtry naturligtvis. Denna arbetarkvinna, med sitt varma, smittande skratt. I bilen berättar hon, och rösten förändras, om de förödande Thatcheråren på 1980-talet.

– Järnladyn slog hårt mot Liverpool. Jag glömmer aldrig en lördag hos min mamma, när jag undrade varför mina bröder satt där och inte var på fotboll.

– De hade mist sina jobb…

Så tar hon oss till platsen där yin mötte yang. Det är lördag den 6 juli 1957 och St Peter´s Parish Church i Woolton arrangerar sommarfest. På programmet står bland andra Quarry Men Skiffle Group, med John Lennon, 16, på gitarr och sång.
En av åhörarna heter Paul McCartney och är bara 15.

– John hade hunnit klämma ett antal bärs under eftermiddagen. När gruppen spelat klart, frågade han vad Paul tyckte. ”Gitarren är ostämd och du kan ju inte texterna”, svarade unge McCartney och visade hur man spelar Twenty Flight Rock.

– Kunde inte ha börjat sämre, sammanfattar Sylvia McMurtry och firar av ett nytt, smittande skratt.

Nåja, grabbarna fick ju upp ångan. Så småningom.

Vad hade John Lennon gjort i dag, om han fått fylla 66 nu i oktober?

– Det vet jag precis, svarar Sylvia rappt. Han hade varit fredsambassadör. Och mycket lyckligare.

– De sista åren fick han kontakt med sina känslor och blev mjukare, det hörs på texterna.

Din man, ex-fackkämpen Jim, har han under alla dessa år någonsin uttryckt svartsjuka över din stora passion för Lennon?

– Inte alls. Han diggar country and western.

Läs också: Mildare vindar blåser i Liverpool

Sören Viktorsson
Frilanjournalist
Skriv ett e-postbrev till redaktionen