Norah Vincent, en lesbisk journalist för bland annat Los Angeles Times, ger sig själv ett uppdrag. Efter en natt klädd i drag i New York lär hon sig viktiga hemligheter om outtalade manliga koder och hur män och kvinnor kommunicerar med varandra. Hon vill veta mer och bestämmer sig för att wallraffa som man.

Hon bygger sju kilo muskler, tar tallektioner, klämmer in bysten i en för liten sport-bh, införskaffar slak liten silikonpenis och lär sig anlägga eftermiddagsstubb. Först trodde jag att det djupa obehag jag upplevde berodde på att jag kände av den galenskap hon själv landade i. Efter att ha infiltrerat grupper av bowlande män och sliskiga dörrförsäljare, besökt sorgliga strippklubbar och seriedejtat tjejer, gått i kloster med munkar och varit på helgretreat à la Robert Bly, bryter hon ihop och checkar in på psyket.

(Hon checkar ut sig själv lika fort. Självdestruktiviteten och depressionen var inte att förvånas över, förklarar en psykiatriker, det är priset för att leva dubbelliv i ett och ett halvt år.) Sedan tror jag obehaget beror på hennes oetiska metod. Särskilt i de fall hon vinner mäns vänskap och förtroenden, för att sedan avslöja sitt kön och agenda. Hon brottas ständigt med dåligt samvete, så avslöjandet ger henne uppenbar lättnad – och en illa dold förtjusning över att hon lyckats.

Balansgång på sanningen
Värst är när hon går till sängs med en kvinna som tydligt deklarerat att hon absolut inte kan tänka sig att ha sex med andra kvinnor. Vincent ställer sig inte frågan hur hon själv skulle ha reagerat i en omvänd situation. De flesta hon berättar sanningen för förlåter henne, även kvinnan i sängen, och flera fortsätter kontakten. Men Vincent verkar också veta vem hon tryggt kan berätta för. Männen hon var mest rädd för, de i mansbefrielsegruppen, fick inget veta.

Det Vincent har företagit sig är ett slags antropologiskt fältarbete. Hon vill förstå hur män fungerar genom att befinna sig som man bland män. Men förutom etik saknar hon distans och analysredskap, vilket gör att hennes intryck och generaliseringar bakas samman till ett sammelsurium av motstridiga föreställningar om klass och kön.

Hon förvånas över att männen på bowlingklubben är så känsliga, reflekterande och varken är rasister eller homofober. Att hennes reaktion kanske handlar om hennes egna fördomar om män från arbetarklassen reflekterar hon inte över: hon nämner över huvud taget inte klass.

Efter att ha besökt strippklubbar skriver hon att ”rena knull och djurisk utlösning” är vad den manliga sexualiteten verkar handla om. Men då har hon just beskrivit en ung man med armarna runt en strippas hals, ansiktet lätt lutat mot skuldran, milda ögon som tittar rakt på henne genom en dimma av trygghet – som ett trött barn buret av sin mamma.

Föredrar egna könet
När hon dejtar tycker hon att kvinnor förgör män med sina anklagelser, sin överlägsenhet och makt att säga nej. Män behöver kvinnor för så mycket; upphetsning, självkänsla och mening. Kanske män blir våldsamma därför att det är det enda övertag och maktinstrument de har?

Samtidigt som Vincent sympatiserar med män och nyanserar mansbilden (en snygg kille faller i gråt när han berättar hur objektifierad han känner sig) får hon dem att framstå som outvecklade grottvarelser. Och samtidigt som hon gör ner kvinnor (de är falska och osolidariska) lyckas hon framställa det kvinnliga könet som det bästa att tillhöra (och allra bäst är att vara lesbisk, för de slipper den heterosexuella sörjan).

Det mest obehagliga med boken är därför att rabiata feminister likväl som kvinnohatare kan plocka ut de bitar som passar dem bäst. Vilket kan förklara varför boken fått fantastiska recensioner. Bara ett fåtal protesterar. Hallå, skriver en läsarrecensent på amazon.com, har jag missat något? Nej. Drottningen har inga kläder. Men hon kan skriva och konceptet förför.

Titel: Self made man. My year disguised as a man
Författare: Norah Vincent
Förlag: Atlantic Books

Petra Östergren
Skriv ett e-postbrev till redaktionen