Det går bra för Sverige. Det fick vi nya bevis på i förra veckan. Den ekonomiska utvecklingen är stark. Tillväxten under andra kvartalet i år var 5,5 procent, den högsta på sex år. I juli rapporterades om fler nya jobb än någon gång under de senaste 17 åren.

Nu när tillväxten är hög och jobben kommer läggs också grunden för att också de som ännu inte fått del av den goda utvecklingen äntligen ska få det. Med vår politik, som är inriktad på ökad trygghet och större rättvisa, kan de ekonomiska framgångarna delas av allt fler.

De senaste årens framgångar är resultat av en konsekvent och medveten politik. Under socialdemokratisk ledning har Sverige gått ifrån en ekonomi i kris till en styrkeposition. Det har inneburit låga räntor, låg inflation, de högsta reallöneökningarna sedan sextiotalet och 300.000 fler jobb. Denna styrkeposition får inte äventyras. Därför ska vi fortsätta att föra en ansvarsfull ekonomisk politik om vi får förnyat förtroende av väljarna den 17 september.

Ända till i sommar hade jag för mig att också det största borgerliga partiet, moderaterna, delade uppfattningen att den starka offentliga ekonomin inte får slarvas bort. Men så inledde de löfteskarusellen i Almedalen i början av juli. Då lovade de att avskaffa fastighetsskatten men utan att tala om hur statskassan ska kompenseras för inkomstbortfallet, nära 30 miljarder kronor. Det är mer än kostnaderna för hela rättsväsendet.

Närmar sig rekordhöjder
Men löfteskarusellen gick vidare. I lördags lovade Fredrik Reinfeldt att sänka skatterna mer än vad han tidigare ställt i utsikt. Samtidigt har han lovat att sänka arbetsgivaravgiften för företag som anställer ungdomar. Under en eftermiddag i Vaxholm lyckades moderatledaren skriva ut ytterligare skattesänkningar på 24 miljarder. Ja, sedan midsommar har moderaterna fördubblat sina skattesänkarambitioner – från 50 miljarder till 100 miljarder kronor. Snart når de Bo Lundgrens rekord från valrörelsen 2002 om sänkta skatter på 130 miljarder kronor.

Men moderatledaren nöjde sig inte med dessa löften. Han lovade också nya utgifter: fler speciallärare i skolan, vårdguider i sjukvården och ännu mer pengar till rättsväsendet. Därutöver lovade han att moderaterna ska övertrumfa socialdemokraternas alla satsningar på vården, skolan och omsorgen, oavsett hur stora dessa satsningar än är.

Vi känner igen mönstret från de borgerliga åren på det tidiga nittiotalet: stora skattesänkningar och dyra reformer. Ökade statsutgifter ska betalas med minskade statsinkomster. Och vi minns också resultaten: stadigt växande budgetunderskott, skyhöga räntor, raserat förtroende för svensk ekonomi och – en halv miljon färre jobb!

Ingen hållbar lösning
Moderaternas ekvation går inte ihop. Det går inte att drastiskt sänka skatterna och samtidigt allsidigt förbättra välfärden. Fredrik Reinfeldt må försöka, men han klarar inte att vara moderat i skattesänkningar och socialdemokrat i välfärdspolitiken. Han måste välja. Annars havererar den ekonomiska politiken.Moderaternas politik leder, om den får sättas i verket, till överhettning och till inflations- och räntechocker. Vill någon tillbaka till ett sådant Sverige?

Att vara statsminister är ett av de svåraste uppdrag som finns i ett demokratiskt land. Det är ett extraordinärt uppdrag som ställer extraordinära krav på den som fått det. En statsminister måste vara konsekvent och våga stå för sin politik, även om den inte gör alla medborgare och intressen på gott humör. Och han måste vara redo att ta ansvar för helheten.

Moderatledaren Fredrik Reinfeldt vill bli statsminister, men mot bakgrund av hur han agerar som oppositionsledare finns det skäl att fråga om han motsvarar kraven. Moderaterna har under Fredrik Reinfeldt blivit det blöta fingrets parti. Att följa dit vinden blåser för tillfället, att bortse från ansvaret för statsfinanser och samhällsekonomi, kanske duger i opposition. Men inte i regeringsställning. Framför allt duger det inte för en statsminister.

Pär Nuder
Finansminister (s)
Skriv ett e-postbrev till debattredaktörn