Eftermiddagshettan ligger sövande över Telefonplan. Det är folktomt förutom ett par som studerar restaurang Landets meny och musikutbud, utanför före detta posthuset. Om några veckor fyller Konstfackseleverna stråket mellan tunnelbanestationen och LM Ericssons råvaruintag, ombyggt till skolans huvudentré. Receptet att väcka liv i en stadsdel genom studenters närvaro är tillförlitligt, åtminstone terminstid.

Det stränga stålstaketet runt mastodontområdet är rivet. Genom den hårt bevakade grinden mot norr släpptes arbetarna in och genom den södra tjänstemännen, under LM-stadens glansdagar i det första svenska telefonundrets efterdyning. De står nu öppna för en blodtransfusion av nya verksamheter med uppgift att förverkliga stadsdelens byte av skepnad. Omvandlingen av industriepokens uttjänta platser frigör okända områden, på ett dramatiskt sätt, i praktiskt taget alla större städer. Men fortfarande lyser Ericsson-loggan och de tre korvlika symbolerna över funkisarkitekturen ritad av Ture Wennerholm. Anläggningen fick ett symbolvärde för företaget när den byggdes 1938.

Intervjuer med ett antal anställda från olika epoker ger resonans och tidsfärg åt Anders Johnsons intressanta och nogsamt redovisande historia LM-staden. Folkhem i förort (Stockholmia förlag, Centrum för näringslivshistoria och Riksantikvarieämbetet).
Och de många svartvita bilderna lyckas skapa en alldeles egen berättelse. Om en värld strikt hierarkiskt uppdelad, också i kvinnligt och manligt, övervakad av tidsstudiemän.

Två ytterligheter
Taylorismens revolutionerande metod att behandla arbetsprocessen i genomkontrollerade delar går hand i handske med funktionalismen. Båda drivs till sin ytterlighet i LM-staden där dessutom folkhemmet, det mest genomsvenska av alla projekt, iscensätts i jätteskala. Det blir den röda tråd som följer välfärdsundret i Saltsjöbadsanda, rekordåren med löftet om anställningstrygghet och oändlig tillväxt, och den svenska modellens uppkomst.

Folkhemsdrömmen i regi av en privat ägarsfär förklaras i boken vara en sista storslagen manifestation av brukssamhället. I patriarkal bruksanda tillhandahålls bostäder, att återvända till efter en dag bland telefonväxlar, för kollektivt sänggående och uppstigning. De byggdes av folkhemsepokens berömda byggmästare Olle Engkvist, med förtur till LM-anställda och lån från arbetsgivaren. För första gången tillämpas seriebyggandet fullt ut i smalhusen; drömmen om folkhemmet förlöst med svensk standard och renodlingens principer.

24-timmarskoncept
LM-livet var tänkt att fortsätta efter arbetstiden, och efter pensioneringen, i en anda av fullständig lojalitet med företaget. Den så kallade LM-kulturen illustreras av svartvita bilder på LM-orkestern, LM-kören, LM-folkdanslaget och LM-teatergruppen. Det breda utbudet av folkbildning innehöll till exempel studiecirklar om den goda smaken. Den skräddarsydda telefonstaden känns märkligt generell, och kommer lätt att kunna rymma en designstad i sitt innanmäte, likaväl som något annat. Den planeras i samma funktionsuppdelande anda som den högteknologiska IT-orten Kista, dit Ericsson flyttat huvudkontoret sedan LM försvann från namnet efter det andra svenska telefonundret.

I det fortfarande klanderfritt vita komplexet blir en del av fasaden svart när Gert Wingårdh omgestaltar för Designens hus, som flyttar in nästa år. Också hans förslag till skyskrapa intill är svart och högre än Turning Torso, och markerar lika kraftfullt som i Malmö det lite villrådiga identitetsbytet. De övriga 2.000 planerade bostäderna följer principen för 1800-talets kvartersstad. Samma stadsplanemodell som lamellhusen revolterade mot i funkisens gryningstid, och som LM Ericsson flydde när man lämnade trängseln i Vasastan.

Telefonplan dras alltjämt med beteckningen förort; ett obegripligt bakåtsträvande ord när man talar om förnyelsen av en relativt central plats i en växande storstad. Två kilometer från Södermalm är (åtminstone teoretiskt) gångavstånd. En bra början är att välja ordet stad. Och en skyskrapa.

Kristiina Kyander
Skriv ett e-postbrev till redaktionen