Folkpartisten Cecilia Wikström vill sätta upp en läslista, en kanon, kallar hon det, för barn och ungdomar. Om Cecilia fick bestämma, skulle Heliga Birgitta, Astrid Lindgren, Tomas Tranströmer, August Strindberg, Kerstin Ekman och C-M Bellman ståta med sina oantastliga författarnamn på en sådan. Listan skulle stimulera ungdomar till läsning, skriver hon vidare. (Hur många i min generation minns inte med fasa tvångsläsningen av till exempel Lagerlöf och Strindberg i grundskolan, som fick till resultat att det tog närmare 30 år att närma sig de författarskapen).

C W, som besökt Frankrike, verkar fånigt imponerad över den franska litteraturundervisningen; där häpnar man över den kritik förslaget om litteraturkanon har väckt i det land som årligen delar ut Nobelpriset i litteratur, säger hon. Ja, i det elitistiska Frankrike är det fint att ha parnassen i bokhyllan, helst i helfranska band och inte i pocket. Men i den jämförande så kallade Pisa-undersökningen av 15-åringars läsförmåga år 2.000 presterar svenska ungdomar betydligt bättre än de franska. Sverige ligger på fjärde plats, vilket i och för sig inte är något att yvas över och Finland leder klart.

Visst ska skolan tillhandahålla klassiker och modern litteratur, också den som är skriven av människor med en annan bakgrund än den svenska. Ett tungt inslag bör arbetarförfattarna utgöra, Ivar Lo, Moa Martinsson med flera, deras motsvarighet existerar inte någon annanstans än just i vårt land. Att så många från arbetarklassen kämpat sig till språket och beskrivit klassens villkor är verkligen något att hålla fram och en viktig identifikationskälla för de som inte kommer från akademikerhem.

Rusta – inte lista
Litteraturens ställning behöver stärkas, i skolan inte minst, det gör man bäst genom att göra den tillgänglig för alla, genom läsfrämjandeprojekt, genom att stödja En bok för allas billighetsböcker av god kvalité (förlagets vuxenboksutgivning hotas att läggas ner om borgarna får makten). Om det verkligen är läsfrämjande insatser Cecilia Wikström har i åtanke och inte sin egen lansering som kulturminister i en eventuell borgerlig regering finns det effektivare sätt än att köra ner en av överheten sanktionerad lista i halsen på ungarna.

Satsa kraften på att rusta upp de eftersatta skolbiblioteken. Avsaknaden av skolbibliotek på en mycket stor del av landets grundskolor och på cirka tio procent av gymnasieskolorna är en allvarlig brist i landets kultur- och utbildningspolitik. Sveriges författarförbund släpper snart en väl utarbetad policy för folkskole- och arbetsplatsbiblioteken.

Läs den och sikta rätt, Cecilia och alla andra politiker!

Lena Kallenberg
Skriv ett e-postbrev till redaktionen