Halva makten – hela lönen är en paroll som inte bara är en utmaning att åstad­komma jämställdhet utan i ännu högre grad att uppnå rättvisa.

1990-talet dominera­des av makt- och representationsfrågor. I dag är lönefrågan i centrum på ett sätt som kanske aldrig tidigare. Häromveckan presenterade regeringen också en handlingsplan för jämställda löner. Det är bra att de ojämställda och orättvisa lönerna äntligen står i fokus och att insik­ten om behovet av ett trendbrott inför den kommande avtalsrörelsen är så stark inom LO-kollektivet.

Det som däremot oroar är den statliga inblandningen som är under uppsegling i just denna fråga. Miljöpartiet vill se ett statligt initiativ för att få bort de könsrelaterade löneskillnaderna under nästa mandatperiod. Vänsterpartiet vill lägga fast nya riktlinjer för lönebildningen. Feministiskt initiativ talar om en natio­nell arbetsvärdering och det socialdemokratiska ungdomsförbundet vill slopa löne­diskrimineringen före 2010.

Politikerna tar chansen
Allt talar för att frågan kommer att bli het i den stundande valrörelsen, men det sker i fel forum. Löneskillnaderna mellan kvinno- och mansdominerade branscher får inte bli en fråga för den lagstiftande församlingen. Vi ska inte ha en nämnd för lönernas sättande i Sverige. Men demokratin och politiken fungerar på det här sättet. Om partssystemet inte klarar att leverera det som löntagarna med rätta förväntar sig ser politikerna möjligheter att vinna väljare.

Arbetsgivarna bär huvudansvaret för att det är kvinnor som oftast finns i de osäkra anställningarna och används som reservarbetskraft på deltid. Men det fråntar inte oss som facklig rörelse från vårt ansvar. Relationen mellan kvinnors och mäns löner är långtifrån en ny fråga för LO.

Redan 1909 tog LO-kongressen ett första principbeslut för lika lön. Effekten av be­slutet blev dock begränsad. Dessutom dröjde det ända till 1960 innan LO och SAF kunde sluta ett avtal om att slopa de lägre kvinnolönetarifferna i avtalen. Under år­tiondena därefter minskade också löneskillnaderna. Problemet är att vi aldrig nådde ända fram och att utvecklingen från mitten av 1980-talet stannade upp helt.

Den senaste avtalsrörelsen innebar i den meningen ett välkommet trendbrott. För första gången på länge ökade lönerna för kvinnliga arbetare i den privata sektorn mer än för männen. Det är också där lönespridningen är som störst. De historiska besluten om lika lön var inte tillräckliga eftersom de bortsåg från en del av de diskriminerande faktorer som ligger bakom orättvisorna. Vårt arbete har i praktiken varit inriktat på att åstadkomma lika lön för lika och likvärdigt arbete inom respektive avtalsområde. Där har vi också kommit en bit på väg. Arbetarkvin­nornas relativa lön vägt efter yrke är 96 procent av männens att jämföra med de kvinnliga tjänstemännens 91 procent.

Dubbel förlust
Det låter ganska bra, men det är en orättvisa som riskerar att kvarstå om vi inte gör något. Fyra procents löneskillnad under ett arbetsliv blir mycket pengar. Det handlar om hundratusentals kronor i utebliven lön och följaktligen sämre pen­sion. Den analys fackföreningsrörelsen nu har att göra måste också ta hänsyn till den vär­dediskriminering som följer av de manliga strukturer som värderar kvinnligt domi­nerade branscher och yrken lägre än manliga.
 
Om man jämför relativlönerna i olika sektorer på arbetsmarknaden ser man tydligt att andelen kvinnor står i omvänd pro­portion till medellönen. Enkelt uttryckt – ju större andel kvinnor i en sektor desto lägre lön. Denna värdediskriminering drabbar såväl männen som kvinnorna i dessa branscher.

Facket är en kartell som ska förhindra underbudskonkur­rens mellan arbetstagare. Om någon tvingas godta sämre villkor så innebär det ett hot inte bara mot den personens villkor utan mot allas villkor. Därför är varje form av diskriminering inte bara i strid med våra grundläggande värderingar utan också ett hot mot vår mest centrala uppgift.

Det faktum att det existerar en maktordning mellan kvinnor och män riskerar att splittra oss fackligt. Min utgångspunkt är att det inte är möjligt att uppfylla vårt fackliga uppdrag om vi inte ser hur kön ligger till grund för orättvisor på arbets­marknaden. Könsperspektivet förstärker klassperspektivet.

Hinner inte vänta
Vi måste gå vidare på den väg som vi slog in på i avtalsrörelsen 2004. Principen att alla ska vara garanterade ett visst krontalspåslag som ger de lägst avlönade en pro­centuellt sett större höjning har en nivåhöjande effekt för alla lågavlönade och bidrar dessutom till att minska gapet mellan kvinnor och män. Men vi måste vara beredda att ta ett steg till. Med nuvarande avtalskonstruktion skulle det ta ett par generatio­ner innan vi uppnår rättvisa löner. Det är orimligt. Vi måste diskutera andra lös­ningar.

Metoden med särskilda lönepotter riktade till kvinnor diskuteras ibland men är ett alldeles för trubbigt instrument. Det finns många lågavlönade män – särskilt i de branscher som har hög andel kvinnor. En mer positiv avtalskonstruktion kunde vara att fördela ett större löneutrymme till branscher med många kvinnor. Det skulle innebära att alla andra accepterar att avtalsområden med stor andel kvin­nor får lite mer utan att det omedelbart framkallar krav på kompensation från andra grupper.

En sådan jämställdhetspott som avtalsområdet får del av i proportion till andelen kvinnor inom avtalsområdet skulle ha en kraftigt utjämnande effekt och motverka effekterna av den värdediskriminering som drabbar kvinnligt dominerade branscher. På det sättet kan vi visa att vi inte längre låter fördomar hindra oss att fullfölja våra grundläggande fackliga uppgifter. Vi måste visa att det fackliga löftet gäller alla medlemmar.

Erland Olauson
LO:s avtalssekreterare
Skriv ett e-postbrev till debattredaktörn

Läs också: Löneskillnader svårknäckt nöt