Bild:

För 25 år sedan stormade de kommunhuset. Nu genererar föreningen Rockparty företag och utbildningar på löpande band och i höst anländer de första eleverna till gymnasieskolan. Kommunen har fått en kompis-institution och ett varumärke som andra bara kan drömma om. Målet för Hultsfredsfestivalen är 45.000 besökare och ett permanent festivalområde inom några år. I år kom 30.000 besökare.

En söndagskväll i småstan. Syrenerna ramar in barnen i villaområdenas trädgårdstrampoliner. Vattenspridarna går på högvarv och gräset frodas så här sommarens första riktigt heta dag. En bra stad att bo i, och inte minst för barn att växa upp i, säger många av Hultsfredsborna.

Men också ett öde torg i centrum, en stängd centrumgrill, ett hotell med receptionist som måste ringas in. Dödstrist ibland. Just den här söndagen påminner ett metalliskt bankande över sjön Hulingen om att någonting är på gång. De slängda ölburkarna i cykelbanediket är ännu för få för att snitsla vägen från järnvägsstationen till festivalområdet runt viken, men festi-valbesökare ser man lite här och var. Ortens tioåringar har tjänat sina första femtiolappar på att dra väskor i kärror och deras föräldrar fejar för fullt för att göra sig en hacka på att hyra ut huset.

Campingen hade inte öppnat när de första besökarna släntrade in förra fredagen, ”men man slänger ju inte ut dem som kommer tidigt”. Nej, för områdeschef och festivalutvecklare Putte Svensson, som cyklar omkring bland scenbyggarna med vattenflaskan i cykelkorgen, är behållningen att se andra trivas och ha det bra. Några konserter hinner han inte se.

Det är fyra dagar kvar tills Hultsfred har växt till det sjudubbla och bankandet från scenbyggandet har bytts ut mot det där mäktiga högtalardånet som triggar igång varje festivalräv och som håller hela stan vaken i tre dygn. Putte Svensson är svettig men lugn. Allt ordnar sig.

Slog underifrån
Inför den första festivalen för 20 år sen var det få som förstod honom. Han och en handfull kompisar såg kommunen som ett enda stort motstånd. Som unga och arga punkare var det många på stan som tittade och pekade på dem, men få politiker som verkligen lyssnade. Utdömda på förhand, alltid tvungna att överbevisa var känslan.

Ett svek som följt honom är när kommunalrådet sa en sak privat men sedan på kommunfullmäktigemötet gjorde en helomvändning och talade enligt partilinjen: Kommunen tänkte inte gå i borgen för ett lån.

Putte Svensson har lärt sig en del sen dess. Hans vision är att göra Hultsfred till en stad med kultur och musik, rolig för unga året om. Bakom honom är stora Hawaiiscenen snart färdigbyggd och till höger skymtar ungdomar som målar över gamla spånskivor från en av få kvarvarande och satsande industrier i stan, Ikeaägda Swedspan.

Vad har du för kontaktnät? undrar jag eftersom många forskare framhåller relationers roll för företagsamhet. Frågan är närmast retorisk och svaret blir ett leende. Putte Svensson är lika känd i Hultsfred som Hultsfredsfestivalen är i Sverige. Vissa bittra känslor till trots har allt förändrats.

– Nu har kommunen en övertro på allt Rockparty gör, säger Putte Svensson.

Det är nästan så att de själva måste bromsa. Inne i samhället slår sig Bo Pettersson ner bredvid mig där jag sitter i skuggan på en av gågatans bänkar.

– Det är så mycket metall, säger han.

Hårdrock? Skrot? Tänker jag men behöver inte be om fortsättningen.

– Ja, på kvinnorna. Öronen går väl bra. Men näsan och munnen. Det är inte bra, säger han.

Framför oss kämpar en kille med balansen. Ryggsäck, sovsäck, fylld sopsäck bak och två backar öl fram.

– Och ölen de bär ut. Det är ju ett ton.

Jag fick lov att fråga några killar på Konsum, och jorå de hade köpt en spann vatten också, fortsätter Bo. Det är inte det att han är ointresserad av musik, tvärt om. Men rocken ger honom inget.

– Jag är jazz- och bluesintresserad sedan 1953, säger han.

Hemma rattar han in tyska radiokanalen Bayern Alfa. ”Jazz oder ni”, som att man inte klarar sig utan jazz, det är ett fint programnamn tycker han. Förr spelade han själv i Hultsfred. Men nu finns inget för honom.

– Det har inte varit någon kultur eller musik här på många år, säger han.

Men Rockparty då?

– Jo, Esbjörn Svensson trio spelade ett år. Men det är alldeles för dyrt om man bara vill se ett band.

Konsum mitt emot laddar med frukostmat och dricka. Skohandeln minns förra årets stövelrusch men tror i år på en måttlig ökad försäljning av flip-flops och andra billiga sandaler.  Ishtar livsmedels- och presentbutik har lite för udda varor tror ägaren Dana Ali. Mest persiska, bosniska och arabiska livsmedel. Hans paraboler, digitalboxar, mattor och glas lockar nog inte heller festivalfolk. I höst tänker han sig ett lite svenskare utbud, med tidningar, mjölk och svenskt godis. För trots att han satsar brett har han svårt att få butiken att gå runt, inte minst sedan Willys öppnat.

Följer man Oskarsgatan från centrum har man ganska snart Norra industriområdet på höger sida. Ett Hultsfredshusmuseum och en stor Finndomoskylt vittnar om att en stor arbetsplats är uppköpt och ett minne av sitt forna jag. Går man ännu längre, och över riksvägen, dyker nästa industriområde upp. En brädgård men också Rock city, en koncern med 95 anställda som ägs till 49 procent av kommunen och till 51 av föreningen Rockparty.

Där finns förklaringen till det förändra-de samarbetsklimatet med kommunen. Utbildningar i musik, två högkolepro-
gram i samarbete med Kalmar och två kvalificerade yrkesutbildningar, har legitimerat musikintresset som något mer än
en fritidssyssla. I höst startar friskolan Gyro, som Rockparty ordnar tillsammans med friskoleföretaget Drivkraft. Ljud och bild med inriktning digital media respektive Handel och arrangörskunskap med inriktning musikindustrin heter programmen.

Den nyanställde rektorn Mikael Pettersson släntrar in lite sent. Besöket på mödravården drog ut på tiden. ”Allt verkar bra”, säger han inför barnets beräknade ankom
st i november, ”men man blir ju lite orolig”. Flickvännen Therese Elofsson är marknadschef för festivalen. Själv kollapsade han två gånger före 25 års ålder. Efter sju år som en av festivalens tre årsanställda bandbokare fick han nog och sökte lärarutbildningen i Kalmar.

– Hade det inte varit för Rockparty hade jag dragit från Hultsfred för länge sen.

– Men nivån man är uppe på de sista veckorna, den finns inte, säger han.

”Astaggad” inför att ge musiken en plats i historia och samhällskunskap, bortom slentrianpåståenden som ”och 1957 kom rocken med Bill Haley”, hamnade han åter på Rockparty. Ovanligt ung (30 år) och förmodligen landets enda rektor med specialintresse elektronisk svart dansmusik.

Tvingats erkänna
Kritiken mot festivalen har kommit från politiskt håll men också från kyrkan och enskilda medborgare. Men det mesta har tystnat i takt med att organisationen blivit proffsigare och allt finns att tillgå inom området, liksom med en allt stabilare ekonomi.

– Man kan inte annat än att bli imponerad, säger Gillian Glad som är ordförande för Hultsfreds näringslivscentrum. Festivalen har satt Hultsfred på kartan och det har alla företag har nytta av. Inte minst för att nya kunder har lättare att lägga företagsnamn från Hultsfred på minnet.

Och invånarna har höjt sin status. ”Det är lite coolare att komma från Hultsfred än från Virserum eller nån annan håla”, som en utflyttad Hultsfredsbo på festivalbesök säger. Kommunen har det sötsura ”inverterade varumärkesproblemet”. Alltså att lilla landsbygdshålan ska leva upp till att varumärket Hultsfred är så oerhört positivt laddat.

Utanför entrén till festivalområdet står en tillbakalutad, lite lurig festivalchef och ser besökarna strömma till. Kampen för borgenärer och bidrag har förbytts i tal om ”regnfond”. Och stolt berättar JP Bordahl om att trots alla kriser har alla skulder alltid betalats, inga konkurser finns i bagaget.

Lika stolt är han över att ett seminarium under festivalhelgen blir starten för en arbetsgrupp med representanter från kommun och Rockparty. I stället för att bygga i sex veckor och riva i en varje år är tanken att det mesta ska finnas året runt. Då ska kommunen sköta mark, el och vatten. Och Rockpartyfolket får fokusera på det de är bra på: marknadsföring och musik.
Hultsfred är ”rätt så perfekt”, säger Putte Svensson i dag.

Från hotfull ockupation till ett varumärke utöver det vanliga. Och från småsurt motstånd till stolthet och stöttning till 100 procent.
Det är kortversionen av Hultsfredsfestivalens utveckling eller hur entusiasterna, bakom en av vårt lands största musikfester, i motvind har skapat en bygd i medvind.