Riksbankens arbete, och särskilt penningpolitiken, debatteras livligt från tid till annan. Det är bra och stimulerande för oss som fått ansvaret att sköta uppgifterna. Men det är samtidigt viktigt att det i debatten ges en realistisk bild av vad Riksbanken och penningpolitiken kan åstadkomma när det gäller tillväxt och jobb.

Det är inte bra om det riktas så mycket fokus mot reporäntan att andra förhållanden och åtgärder, som är långt viktigare för den ekonomiska utvecklingen, kommer i skymundan.

I den allmänna debatten hörs ibland uppfattningen att vi har börjat höja räntan alldeles för tidigt, eftersom inflationen fortfarande ligger en bit under vårt mål på 2 procent. Det finns också de som menar att vi under en längre tid bedrivit en asymmetrisk penningpolitik, i den meningen att vi har varit mer oroliga för hög inflation än för låg inflation. Ett annat vanligt förekommande påstående är att det är penningpolitikens fel att arbetsmarknaden har varit så svag på senare år.

Min uppfattning är  att dessa uttalanden till stor del grundar sig på en felsyn om penningpolitikens funktionssätt och möjligheter att påverka den framtida ekonomiska utvecklingen.

  • Besluten att höja räntan i vintras fattades mot bakgrund av gynnsamma prognoser för tillväxt och sysselsättning, som gav oss anledning att tro på en uppgång av inflationen. Det är inte dagens inflation som vi siktar på när vi fattar våra räntebeslut utan den inflation som vi tror kommer att råda på ett par års sikt. Det tar nämligen tid för ekonomin att anpassa sig till förändringar av reporäntan. I dagsläget har vi ännu inte sett den fulla effekten av den expansiva penningpolitik som vi bedrivit de senaste åren.
  • Inflationen har fram till för något år sedan i genomsnitt legat mycket nära vårt mål, 2,0 procent. 1995-2004 var den genomsnittliga inflationen mätt med det underliggande inflationsmåttet 1,9 procent. Inflationen mätt med konsumentprisindex (KPI) har varit lägre, 1,4 procent, men det beror just på den kraftiga sänkning av räntorna som skedde under perioden.
  • Under 2004 och 2005 blev inflationen klart lägre än målet. Det finns flera förklaringar till detta; en är att energipriserna, som hade gått upp kraftigt i början av 2003, föll tillbaka. Till detta kommer globaliseringens effekter, bland annat konkurrensen från lågkostnadsländer som till exempel Kina och en allmänt ökad internationell konkurrens, som gjort att inflationen blivit lägre än väntat. Dessutom har vi och alla andra prognosmakare överraskats av den höga produktivitetstillväxten. Med facit i hand tycker jag att det är lätt att se att vi borde ha sänkt räntan mer och tidigare. Prognosfelen visar samtidigt hur svårt det är att förutse vad som är på väg att hända i ekonomin. Andra prognosmakare gjorde lika stora eller större felbedömningar.
  • I motsats till vad många tror, råder det ingen varaktig motsättning mellan låg inflation och hög sysselsättning. Det är snarare tvärtom: med stabila priser får ekonomin och tillväxten en bra och hållbar grund att stå på. Låg inflation minskar osäkerheten för konsumenter och företag – man vet vad pengarna är värda även i framtiden när man köper, investerar, lånar eller förhandlar om lönen. På så sätt ökar aktiviteten och effektiviteten i ekonomin.
  • Reporäntan är, som jag redan varit inne på, ett trubbigt instrument för att styra inflationen. Vår ekonomiska utveckling bestäms av en mängd faktorer av såväl konjunkturell som strukturell natur, där penningpolitiken utgör en pusselbit. Riksbanken kan bara påverka den kortsiktiga, konjunkturella utvecklingen, inte den svenska ekonomins förmåga att producera och konkurrera på sikt. Det som avgör tillväxttakt och sysselsättning är istället faktorer som tekniska framsteg, investeringsnivå, forskning och utveckling, utbildning, nyföretagande och arbetsmarknadens förmåga till anpassning.
  • De senaste åren har Sverige haft en hög tillväxt, samtidigt som räntan varit historiskt låg. Det är inte i första hand för låg efterfrågan som förklarar den svaga utvecklingen på arbetsmarknaden utan så kallade strukturella faktorer. En del av dessa hänger samman med ökad produktivitet till följd av dels ökad IT-användning, dels ökat konkurrenstryck i avregleringarnas och globaliseringens spår.
  • Den pågående strukturomvandlingen från traditionell produktion till snabbväxande branscher i den privata tjänstesektorn ställer, som jag ser det, höga krav på ett bra företagsklimat, en god förmåga att attrahera kunskap och kapital samt åtgärder för att omställningen ska kunna ske så smärtfritt som möjligt. Här behövs med andra ord helt andra insatser än de som Riksbanken har att erbjuda.

Min viktigaste slutsats är således att de avgörande insatserna för tillväxten och sysselsättningen måste göras utanför Riksbanken; vi har helt enkelt inte tillgång till den verktygslåda som behövs för att påverka den långsiktiga utvecklingen. Det vi kan bidra med är att föra en välavvägd penningpolitik i linje med riksbankslagens intentioner, så att ekonomins aktörer vet vad pengarna är värda också i framtiden.

Kristina Persson
Vice riksbankschef
Skriv ett e-postbrev till debattredaktörn