SISTA ORDET. Det tycks som de flesta svenskar är måttligt förtjusta i den nyinstiftade nationaldagen. En orsak till den uteblivna entusiasmen kan vara att ingen riktigt vet vad vi firar.

Rojalister påminner om att 6 juni är datum för Gustav Vasas trontillträde. Republikaner lyfter fram att från detta datum härstammar vår nuvarande grundlag, som vi fick 1809 efter att ha drivit den dåvarande kungen i exil. Nationaldagen markerar därmed svenska folkets urgamla rätt att taga och vräka konungar.  Var och en kan fira det han gillar mest. En typisk svensk kompromiss.

Skinnskallar och antifascistisk ungdom är två grupper som helhjärtat går in för nationaldagen. För dem har den blivit ännu en förevändning att slå varandra gula och blå. För egen del måste jag medge att jag känner mig en smula kluven inför nationaldagen.
 
Jag tycker gärna att vi en dag om året kan känna oss stolta över vårt land. Men när stoltheten slår över i självbelåtenhet blir den svåruthärdlig. Bäst vore därför om vi gjort midsommarafton till nationaldag. Det är den enda dag om året som alla vet vad den går ut på.

Dagen efter är vi nöjda, men inte särskilt stolta för att travestera en aktuell politisk slogan. Efter fest följer ruelse, är inte det en svensk dygd? Fackliga förhandlare är en annan grupp som gillar nationaldagen. De har helt plötsligt börjat vörda de kristna helgdagarna.

När annandag pingst försvann som ledig måndag och ersattes med en ledig 6 juni försvinner på sju år två lediga dagar eftersom 6 juni då och då infaller på en ledig lördag eller söndag. Hur löntagarna ska kompenseras för detta sekulära övergrepp blir en trevlig nöt att knäcka i nästa avtalsrörelse.

EU-skeptiker är en annan grupp som gillar nationaldagen. För dem är införandet ännu ett bevis på att när all makt vandrat över till Bryssel så är politik konsten att hindra folk från att blanda sig i det som angår dem. Nationaldagen är den snuttefilt som erbjuds det sidsteppade folket i utbyte mot att det håller käft.

Vad centerledaren Maud Olofsson tycker om nationaldagen vet jag inte, men hon har kommit ut med en nationellt sinnad bok som heter Min dröm om Sverige. Hon beskriver i denna Sverige som ett land som blir frånsprunget av alla andra länder. Men allt hopp är inte ute. ”Vi måste bli fler flitiga bävrar och färre matade fågelungar”, lyder Maud Olofssons nationalistiska credo. Och några rader längre ner säger hon att vi, det vill säga de flitiga bävrarna, måste ”ha modet att pröva våra vingar.”

Maud Olofsson förklarar i boken att hon är noga med sitt val av bildspråk. Jag undrar över vilka liknelser hon förkastade innan hon valde de pärlor hon nu strör ut. Låt gå för flygande bävrar, även om jag har svårt att föreställa mig dessa kreatur. Men vad har de matade fågelungarna gjort för ont?

Jag tycker de är näpna. Jag beundrar på landet med vilken omsorg mamma och pappa pippi matar dem innan de är flygfärdiga. Det gör också huskatten. Men katten vill liksom Maud Olofssons reducera överflödet av icke flygfärdiga fjäderfän. Katten vaktar lystet under holkarna i förhoppning att en eller annan fågelunge faller ned och kan inmundigas som en aptitretare innan kvällens portion av whiskas serveras.

 Jag låser in katten när flygövningarna ska starta. Katten gnäller. Men jag skäms inte det minsta. Matade fågelungar är söta.