Metall från start till mål

Efter nästan ett halvt sekel på Metall fick Anita Eriksson en egen löpsedel med sig själv som nyanställd 15-åring. Foto. Pia Hanzi.

Anita Eriksson började som springflicka och slutar som ansvarig för tidningsredigeringen. Efter 47 år i Metallhuset går hon i pension.

Av en arbetskamrat beskrivs hon som en symbol för det goda arbetet. Hon har fått förtroende, stöd och möjligheten att växa. Det har gjort henne till en betydelsefull person på tidningen Dagens Arbetes redaktion.

– Det där om det goda arbetet stämmer. Hade de inte trott på mig och stöttat mig hade det aldrig gått. Om jag får säga det själv tycker jag att jag lyckats väldigt bra, säger Anita Eriksson.

Hon kom till Metall som springflicka 1959. Jobbet fick hon genom en bekant i föräldrarnas båtklubb. Jobbet handlade mycket om att springa ärenden på stan och lönen var 370 kronor i månaden.

– En del av det vi gjorde kändes lite konstigt.

Hon berättar att en del av sekreterarna nog var lite lata. De lät springflickorna gå privata ärenden åt dem, som att hämta kemtvätten. Sekreterarna i sin tur neg för ombudsmännen.

– Det fanns en överhet på Metalls förbundskontor. Kanske inte ombudsmännen var sådana, men det fungerade i alla fall så. Jag kan inte tänka mig att det finns kvar i dag.

I skolbänken
Redan efter något år fick hon möjligheten att studera. Det var fyra personer på kontoret som arbetade halva dagen och studerade resten av tiden. Anita Eriksson lärde sig stenografi, maskinskrivning och samhällskunskap.

Efter utbildningen blev hon erbjuden jobb som sekreterare på tidningen Metallarbetaren, men hon sa nej. Vid tredje övertalningsförsöket gick hon i alla fall med på att prova stolen och där blev hon kvar.

– Jag trodde journalisterna var förmer och att jag inte skulle klara jobbet, men så var det inte alls. Det var kul. Jag har alltid gillat texter och bilder.

Som sekreterare på Metallarbetaren skrev hon rent journalisternas texter och skrev ut bandinspelningar. ”Otroligt lärorikt.” På 1970-talet engagerade hon sig fackligt och var under två år ordförande i Handelsklubben.

– Mycket hände under min tid som ordförande. Men kanske var det bara för att ingen tagit upp det tidigare – för det var inga svårigheter att få igenom förändringar.

När en ombudsman gick i pension fick tio kvinnor från Handelsklubben gå på festen som någon slags danspartner och det var klubbstyrelsen som utsåg dem. ”Hemskt.” Anita Eriksson och facket ändrade på det. Då var det stora skillnader mellan tjänstemännen och kontorspersonalen. De kvinnliga anställda fick inte gå på hälsokontroll förrän de fyllt 40 år. De manliga tjänstemännen hade däremot ingen åldersgräns, och de fick även ta med sina fruar på hälsoundersökning.

Mot slutet av 1970-talet hade hon tröttnat på jobbet på Metallarbetaren och ville ha ett arbete på Metalls tvisteregister. Fackliga frågor intresserar henne och hon tycker att jämställdheten är mest angelägen. Män och kvinnor ska ha samma lön för samma arbete. Anita Eriksson tror inte att det är så ens i dag.

Men tidningen ville inte släppa henne. Hon fick under ett år gå på kvällskurs i redigering. Sedan fick hon redigera serier, de roliga historierna under rubriken Smitt och valsat samt något litet reportage. I förra veckan avtackades hon med en fest på redaktionen. Anita Eriksson sitter tillsammans med några gamla arbetskamrater och strålar.

– Det här känns jättebra – att sluta när jag fortfarande är pigg.

Familjen sitter uppe
Hon berättar att nu ska hon och maken ut och resa. Hon ska också bättra på sin engelska. Anita Eriksson visar sin arbetsplats. På väggen intill datorn sitter mängder av små bilder på barn. Det är de fem barnbarnen plus bilder på döttrarna. Till festen har hennes arbetskamrater gjort en löpsedel som föreställer den nyanställda 15-åriga Anita Eriksson.

– Mitt stora lyft i jobbet kom på 90-talet när vi gick över till månadsmagasin och började använda datorer. Tjusningen är att få ihop text och bild till en helhet.

Då fick hennes yrkestalang slå ut i blom. Under åren har hon bland annat gjort 150 bildreportage. Isak Krantz övertar nu arbetet som redigeringsansvarig. Han säger att det blir svårt att ersätta henne, eftersom hon har sådan koll, överblick och kunskap bakåt i tiden.

Anita Eriksson har inte riktigt samma uppfattning:

– Jag är inte ett dugg orolig för att de inte ska kunna ersätta mig. Ingen är oersättlig, säger hon osentimentalt.
Reportern Harald Gatu berättar att samarbetet med Anita Eriksson har utvecklat honom som skribent. Det är han som beskriver henne som en symbol för det goda arbetet.

Anita Eriksson själv säger:
– Hade jag inte fått erbjudandena om utbildning och stöttning av mina arbetskamrater så hade jag aldrig blivit kvar så länge i Metallhuset.

FAKTA: Anita Eriksson
Ålder: Fyller 63 år.
Familj: Gift, två döttrar och fem barnbarn.
Bor: Trea i Vasastan i Stockholm.
Inkomst: 33.100 kronor – ”en bra lön tycker jag”.
Utbildning: Egentligen ingen, åttaårig folkskola, ”senare har jag gått en del kurser”.
Fritidsintressen: Sommarstället i Roslagen. ”Det är vårt allt. Jag cyklar och promenerar mycket.”
Senaste film: ”Oj, oj. Det var inte alls länge sedan. Den senaste filmen om kommissarie Wallander var det nog.”
Senaste bok: Italienaren. ”Jag läser mycket och gillar bland annat tantsnusk och Jan Guillou.