Med avväpnande skratt
 |
| Elisabeth Engberg skrattar ut en strypande Joel Biresack. Foto: Pia Hanzi. |
HOTAD PÅ JOBBET. En utomstående betraktare kan tro att det pågår en danskurs. Vi håller i varandra parvis, gör små piruetter, trasslar oss ur och i varandras armar. Alla deltagare jobbar med så kallat besvärliga människor – inom psykiatrin, med stökiga barn eller dementa patienter. Och det är ingen danskurs. Vi ska lära oss självförsvar.
Grundtanken är att lära personal som träffar stökiga och besvärliga människor i arbetet att försvara sig själva utan att skada den andra personen.
– Använd så lite våld som möjligt. Folk blir nämligen sura om man gör illa dem! säger Alf Kromsjö.
Alf Kromsjö och hans kompanjon Stefan Dehlén på Självförsvarsskolan har lett den här kursen tillsammans sedan mitten av 1970-talet. Båda har tränat självförsvar, som ju-jutsu, judo och aikido, sedan de var barn, och det finns inte en gnutta aggressivitet över dem.
För att vara en kurs om så allvarliga saker skrattar vi 16 deltagare mycket. Vi skrattar både åt kursledarna och åt vår oförmåga att snurra åt rätt håll, att få upp eller ner rätt armbåge – och åt att vi trasslar in oss i både oss själva och varandra. Hela tiden jobbar vi två och två. Vi turas om att vara angripare och vi byter partner efter varje övning. Alla får vara med alla.
En del av skratten är nog inte så lite generade. Vi ska trots allt gå fram till en vilt främmande människa och kramas. Inte för att gosa eller betyga den andra vår kärlek. Nej, vi ska träna på att ta oss loss från en oönskad kram. Rörelserna vi använder för att ta oss ur olika grepp är mjuka och långsamma. När vi gör rätt, vill säga. Och här hjälper varken stora muskler eller att vara lång.
– Om någon tar strypgrepp på en kan man alltid börja med att försöka att kittla personen, säger Alf och Stefan och demonstrerar och fnissar. De förklarar att en angripare som försöker strypa någon också lämnar hela sin bål, och i männens fall hela sitt Glockenspiel, utan skydd.
Räcker att röra sig
De berättar också att det är omöjligt att strypa en person som inte håller sig still, att strupen är bra mycket tåligare än man tror och att det tar väldigt lång tid att strypa en människa.
I alla situationer man vill ta sig ur gäller det att slappna av. Det är då mycket svårare för en hotfull eller våldsam person att hålla
fast. Men det finns en annan anledning också.
– Vi människor speglar alltid varandra, och som allra mest när vi håller i varandra. Så om jag slappnar av kommer han att slappna av också. Dessutom blir man väldigt mycket snabbare och starkare när man slappnar av, säger Alf.
I de flesta övningar ska vi göra tvärtemot vad som känns naturligt. Närma oss angriparen när vi bara vill fly, slappna av när vi vill
spänna oss och slita oss loss, låta armarna hänga löst längs sidorna när vi blir ”strypta”.
Som avslutning på dagen uppmanar Alf Kromsjö och Stefan Dehlén oss att på allvar tänka efter innan något händer vad vi skulle vara beredda att offra livet för.
– Mina barn, säger en av deltagarna. Ett självklart svar från en förälder.
Men skulle vi offra livet för nyckeln till medicinskåpet? En mobiltelefon? En plånbok? Stefan berättar om en släkting som med risk för sitt liv drog till sig älgstudsaren från en rånare som kom åt dagskassan i hennes sybehörsaffär. Kassan innehöll ungefär 50 kronor. Hade hon tänkt efter innan någonting hände hade hon säkerligen inte tagit tag i älgstudsaren …
Vad får de för reaktioner efter kursen, när deltagarna har kommit tillbaka till jobbet?
– Att de inte har haft användning för greppen de lärde sig! Däremot har de fått ett nytt förhållningssätt till bråkigheter. De blir inte lika rädda om det händer något på jobbet och därför fungerar de mycket mer konstruktivt. Därför uppstår mycket färre konfliktsituationer. Har man gått igenom tre dagars kurs med att möta konflikter och våld så klarar man konfliktsituationer mycket bättre.
En skötare på rättspsykiatriska avdelningen på S:t Görans sjukhus i Stockholm håller med:
– Alla på avdelningen har gått kursen och haft användning av den, främst när det gäller att lösa konflikter utan våld. Vi har blivit mycket säkrare och tryggare. Vi har också haft användning av de olika handgreppen.
– När kurserna startade i landstingets regi på 1970-talet var det känsligt med självförsvar inom vården. Men efter en tid kunde man titta på statistiken. Avdelning för avdelning som hade gått kursen minskade anmälningar av tillbud. Och så tycker vi att det fungerar fortfarande.
