Efter många om och men lyckades näringsministrarna i EU ena sig om utformningen av det omdiskuterade tjänstedirektivet. Det förslag som nu skickas tillbaka till Europaparlamentet för godkännande i en andra läsning har dock inte minsta likhet med de ursprungliga idéer som lades fram 2004 av EU-kommissionären Frits Bolkestein. På alla centrala områden föreslår ministerrådet regler som går tvärtemot Bolkesteins rekommendationer.

Bolkesteins grundtanke var att den så kallade ursprungslandsprincipen skulle reglera tjänsteutbytet inom EU. Tjänsteförtag som var verksamma utomlands skulle kunna strunta i värdlandets lagar och arbetsmarknadsregler. Så länge tjänsteföretaget följde hemlandets lagar skulle de få bete sig som det ville i värdlandet. Vid granskning av tjänsteföretagens uppträdande skulle därmed de nationella domstolarna behöva hålla reda på lagstiftningen i samtliga 25 medlemsländer.

Denna nyliberala och för rättssäkerheten befängda ordning vänder nu ministerrådet upp och ner på. Huvudregeln i det nya förslaget till tjänstedirektiv är att tjänsteföretag som verkar utomlands måste följa de regler och avtal som gäller för arbetsmarknaden i värdlandet. Grundtanken är en likhetsprincip. Tjänsteföretag som verkar utomlands ska varken behandlas sämre eller bättre än inhemska företag.

Ministerrådet har därutöver undantagit åtskilliga tjänster från direktivet. Det gäller bland annat hälso- och sjukvård, barnomsorg och socialt byggande, transporter och telekommunikation. Hur dessa undantag ska tillämpas är dock inte glasklart.

Betänketid bristvara
Orsaken till att det ursprungliga tjänstedirektivet spolats är inte främst kommissionens eller ministerrådets förtjänst. Kommissionen är inte mindre marknadsliberal än tidigare och ministerrådet är så jäktat eller sömnigt att det sällan reflekterar över följderna av de förslag det föreläggs för beslut.

Orsaken till att Bolkesteindirektivet förpassades till papperskorgen är istället framgångsrik opinionsbildning från Europafacken och på att Europaparlamentets ledamöter – inte bara de på vänsterkanten utan även delar av den socialkonservativa partigruppen – insåg att Bolkestein var en politisk omöjlig Frankenstein, som han döpts om till i folkmun. Utgången av striden visar att nyliberalismen inom EU kan slåss tillbaka när den möter samlat motstånd.

Är då allt gott och väl? Behöver vi i framtiden inte befara liknande framstötar från kommissionen?
Nej, det vore att dra för stora växlar på framgången. Nyliberalerna inom EU har tvingats till reträtt, men om denna ska bli varaktig måste flera oklarheter som gäller kompetensfördelningen mellan medlemsländerna och överstaten redas ut.

Utgångspunkten måste vara att medlemsländernas nationella parlament även i framtiden själva beslutar om arbetsrätt och social lagstiftning. Överstatens inflytande måste begränsas till viss skyddslagstiftning av minimikaraktär som inte hindrar medlemsstaterna att vara mer ambitiösa om de så önskar. Överstaten bör därutöver kunna kräva att varje medlemsstat tillämpar den nationella lagstiftningen lika för alla för att förhindra diskriminering av utländska tjänsteföretag.

Det här är vad som tidigare gällt för arbetsrätt och social lagstiftning och större befogenheter än så bör inte överstaten ges. Rättsläget är dock nu mer otydligt som framgår av flera uppsatser i den  senaste utgåvan i skriftserien Europaperspektiv, som utges av svenska EU-forskare. Kommissionen strävar ständigt att flytta fram överstatens positioner på medlemsstaternas bekostnad.

Följden kan bli att allt fler kompetenstvister förs fram till EG-domstolen för avgörande. Det skulle ge EG-domstolen en politisk maktställning som den inte bör ha.

Ett belysande exempel är den nu pågående domstolsförhandlingen om Vaxholmskonflikten. I grunden handlar frågan om unionen ska ha befogenhet att inskränka konflikträtten i medlemsländerna.

Det vore ytterst förvånande om domstolen kom fram till den slutsatsen. I realiteten skulle ett sådant beslut innebära att domstolen ger sig rätt att överpröva den i ländernas författningar grundlagsfästa konflikträtten.

Till de mer besynnerliga inslagen i denna process hör att alla inlagor – från kommissionen, från parterna och från regeringarna – är hemligstämplande. Medborgarna i Europa har alltså inte en självklar rätt att ta del av den argumentation som gäller en för dem så central fråga som spelreglerna på den europeiska arbetsmarknaden. I ett enskilt land vore en sådan ljusskygg hantering en rättslig orimlighet.

EU-facken har vunnit den första striden om tjänstedirektivet. Men tro inte att politiserande EU-jurister och EU-ämbetsmän utan vidare kommer att finna sig i nederlaget.