De italienska fackförbunden ser positivt på Prodis nya regering, även om de inser att den är svag. Men när det inte längre finns en Berlusconi att kämpa gemensamt mot har deras oenighet kommit fram på nytt.

Största stötestenen just nu är hur arbetsrättslagen ska ändras. De fem åren med Silvio Berlusconi vid makten var ingen höjdare för de italienska fackförbunden. Han och hans regering var öppet fientliga till dem och vägrade oftast att överhuvudtaget lyssna på vad de hade att säga.

Det hade den positiva effekten att de starkt splittrade fackförbundsrörelsen hittade en bräcklig  enighet för att gå till gemensam attack mot  regeringen. Men när Cisl fick en ny ordförande veckan efter valet, Raffaele Bonanni, var det första han gjorde i sitt tal en frontal attack på Cgil och deraspositioner när det gäller den nya arbetsrättslagen.

– Om inte Cgil slutar att kräva alltför extrema lösningar kommer de att bli ansvariga för att regeringen faller, sa Bonanni inför delegaterna.

Svårt att planera
Att regeringen kanske inte blir långvarig är ett konkret problem. Dels har den en väldigt liten majoritet i senaten, dels har själva koalitionen svårt att komma överens, något som visade sig tydligt redan när den skulle välja talmän till de två kamrarna. Det största partiet Vänsterdemokraterna fick ge efter hela tiden för de andra allierade, och missnöjet är stort inom partiet.

Förutom den verkliga risken för en regeringskris, finns också ett maktproblem mellan de tre stora förbunden. De måste hitta en ny balans efter Berlusconi-åren och den hänger mycket samman med hur maktbalansen blir inom regeringskoalitionen. Om den katolska centervingen får mest makt, innebär det större betydelse för Cisl och Uil.

Det konkreta problem förbunden bråkar om är alltså arbetsrättslagen, den så kallade Biagi-lagen, som ger större möjligheter för företagen att avskeda och ha medarbetare som inte är fast anställda. Medan Cisl vill ändra delar av den, vill Cgil få bort den helt.

– Det handlar inte om extrema positioner, utan om att se till att regeringen följer det program den presenterat och blivit vald på. Där står det att de vill ändra lagen, säger Fulvio Fammoni, Cgil:s ledningsgrupp, som är den som följer Biagi-lagens utveckling för Cgil.

Trots att attacken från Cisl vill ingen från Cgil uttala sig alltför negativt om det andra förbundet. Situationen är delikat och det är viktigt för de tre förbunden att hitta en gemensam plattform för att förhandla med den nya regeringen.

Välviljan överväger
– Visst finns det stora motsättningar mellan oss, det kan ingen förneka. Trots det är jag övertygad om att viljan att enas när det gäller konkreta frågor är större än viljan att bråka om principfrågor, konstaterar Fulvio Fammoni.

Cgil:s största kritik mot lagen är att den baserar sig på fel grunder. I stället för att värna de anställdas rättigheter, har den kommit till för att förenkla för företagen och göra det billigare för dem att ha tillfällig arbetskraft. Deras förslag är att Prodis regering för fram en helt ny lag som ersätter Biagi-lagen, där all möjlig hjälp ges för att uppmuntra skapandet av nya, fasta jobb.

Cisl arbetar i stället på att få igenom en förändring av de delar som gör det billigt och enkelt för företagen att ta in medarbetare på projekt, eller tidsbegränsade anställningar. Förbundet föreslår att företag som tillsvidareanställer efter två år får lägre avgifter och att det ska kosta lika mycket att tillsvidareanställa som alla andra anställningsformer.

I dag kostar en medarbetare på projekt bara en femtedel i avgifter.
– I en sådan här situation är det viktig att även vi fackförbund tar vårt ansvar. Det behövs mycket utrymme för debatt och diskussion, inte färdiga positioner, konstaterar Giorgio Santini i Cisl:s ledningsgrupp.

– Vi har olika åsikter om mycket, men det går att överbrygga om vi alla är konkreta, förklarar han.

Vaktar tungan
Det tredje fackförbundet, Uil, har inte slängt sig in i debatten, men det är ingen hemlighet att dess ledningsgrupp är pessimistisk när det gäller fackens enighet. Cgil är mer politiskt inriktad än de två andra, även om många inom Cgil börjat frigöra sig från sina politiska bindningar. Missnöjet med Prodis regering för tio år sedan har gjort dem mycket försiktiga i sina uttalanden.

– Vi kommer att vaka över regeringen och dess jobb, för att se att den verkligen genomför det den lovat i valkampanjen, som till exempel att minska möjligheten för företagen att missbruka de tillfälliga anställningarna, och alla andra frågor som rör arbetsmarknaden, säger Fulvio Fammoni bestämt.

Enighet eller inte, att det öppnats en ny och bättre period för facken är helt klart. En av de första initiativen den nye arbetsmarknadsministern Cesare Damiano tog var att besöka fackförbunden för att starta en dialog igen.

– Nu gäller det för regering att få fart på ekonomin. Utan tillväxt blir det inga jobb, och det är Italiens absolut mest akuta problem i dag, konstaterar Giorgio Santini från Cisl.

Kristina Wallin
Frilansjournalist
Skriv ett e-postbrev till redaktionen