FILM. Och när blev en kritikerflopp på bio föremål för ett så oblaserat intresse senast? Da Vinci-koden i filmformat fick uppenbarligen igång såväl kulturchefer som fantasyfantaster.

Boken har hittills sålt i över 40 miljoner exemplar och dessutom gett upphov till en motgenre av litteratur där journalister och historiker och även teologer från olika håll går igenom vad Dan Brown egentligen pratar om, och hur mycket som han feltolkat.

Detta märks delvis i filmen där Browns tvärsäkra påståenden om att Jesus och Maria Magdalena var gifta och att katolska kyrkan konspirerat i närmare tvåtusen år för att tysta ner denna spännande hemlighet modifierats till polemiska påståenden i en diskussion mellan två moderna graalsökare.

Mystisk skönhet i centrum
Utöver denna försynta ändring tuffar filmen på i liknande vindlingar som i boken. Tom Hanks som den snusförnuftige mytforskaren och Audrey Tatou som den undersköna kryptologen dras in i en mordgåta och finner efter många turer ett hemligt sällskap som skyddar Maria Magdalenas ättlingar.

Den katolske våldsverkaren Silas, utsänd av Opus Dei, drar fram som en pansarvagn med svår migrän och den ormige engelsmannen Leigh Teabing spelar dubbelspel med extra allt. Hans namn, Leigh Teabing är, meddelar engagerade kod-läsare, i sig en fiffig konstruktion, en blandning av efternamnen på författarna – Richard Leigh och Michael Baigent – till boken Heligt blod, helig graal som Dan Brown i stor utsträckning har plankat.

Lockelsen med Da Vinci-koden tycks med andra ord vara större än summan av de enskilda delarna.
En förklaring till bokens popularitet går ut på att Dan Brown ger den kvinnliga sexualiteten plats i kristendomen, under en period då katolska kyrkan skakades av pedofilskandaler. En annan förklaring är att Da Vinci-koden genom att uppvärdera Maria Magdalenas roll i grunden speglar en pågående undermindering av den patriarkala ordningen.

Dan Brown som befrielseteolog? 
Han antyder visserligen att det finns ett rikare och mer självuppfyllande sätt att vara religiös, genom att söka kunskap snarare än genom förlösning från synd, som traditionell kristendom sysslar med. Men om man kan söka det gudomliga genom kunskap, varför måste man då ha en kunglig blodslinje som direktkontakt med gud?

I filmen surfas det mycket försiktigt antydda  emancipationstemat förbi. I stället blir det den klassiska amerikanska katolik-skräcken som regerar. Liksom frågan om Jesus familjeträd. Det roliga som Dan Brown faktiskt gör i Da Vinci-koden, öppnar dörren till en slags drömtydning i vardagen där myternas  och symbolernas funktion lyfts fram och synliggörs får mycket liten plats i filmen. Snarare är den undergivet bunden till den i grunden auktoritära världsbild som Brown också ger uttryck för.

Anne Hedén
Frilansjournalist
Skriv ett e-postbrev till redaktionen