Lönespridningen ökar mellan sektorerna. Privata tjänstemän drar ifrån och har på åtta år höjt sina månadslöner med 5.200 kronor mer än privatanställda arbetare.

Statistiska centralbyråns nya siffror visar att privatanställda tjänstemän drar ifrån även under 2005. Lönerna ökade med 2,8 procent och ny genomsnittlig månadslön är 29.100 kronor, en uppgång med 800 kronor sedan 2004.

De privatanställda arbetarnas löner ökade samtidigt till 20.700 kronor, enligt LO-Tidningens omräkning av timlönerna. Det innebär en uppgång med 500 kronor eller 2,4 procent. Om dessa siffror läggs till utvecklingen från 1997 syns ett tydligt mönster där den privata tjänstesektorn under hela denna tid dragit ifrån.

Statistiken visar den faktiska löneutvecklingen. Denna kan skilja sig från den avtalade löneutvecklingen av flera skäl. Yrkessammansättningen kan till exempel förändras inom en sektor. Under år med snabb specialisering kan en sektor anställa fler i högavlönade yrken som kräver längre utbildning. Det faktiska löneutfallet påverkas också av ålderssammansättning och andelen kvinnor.

Tjänstemännen drar ifrån
Ändå är trenden tydlig. Sedan 1997 har arbetarnas genomsnittslöner ökat med 4.900 kronor i månaden. Samma tid har tjänstemännens löner ökat med 8.100 kronor i månaden. Även räknat i procent har skillnaderna ökat kraftigt. De privatanställda tjänstemännen har sedan 1997 ökat sina löner med 38,6 procent medan privatanställda arbetare bara ökat lönerna med 31,0 procent. Det betyder att ökningstakten varit omkring 0,7 procent högre för tjänstemännen.

– Sannolikt kvarstår en skillnad på omkring 0,5 procent per år även om man rensar siffrorna från de strukturella faktorerna, säger LO-ekonomen Mats Morin.

– Löneutveckling blir högre för tjänstemännen under de perioder när sysselsättningen ökar. Det beror på att tjänstemännen då har lättare att dra nytta av marknadskrafterna och höja sina löner, säger han.

Denna utveckling förstärks av att centrala avtal utan fasta påslag blivit vanligare på tjänstemannasidan. Vad utfallet blir bestäms då i de lokala förhandlingarna, där det är lättare för marknadskrafterna att slå igenom.

Vad innebär det på längre sikt?

– Det återstår att se. Om lönebildningen ska kunna påverka sysselsättningen så krävs en större samordning mellan arbetare och tjänstemän så att inte tjänstemännen tar ut det utrymme som skulle kunna gå till ökad sysselsättning, säger Mats Morin.

Bland de övriga sektorerna har löneutvecklingen varit bäst inom landstingen. Där är genomsnittslönen nästan ikapp den statliga sektorn. Detta trots att landstingen har den största löneskillnaden mellan könen. Kvinnor inom landstinget tjänar i snitt bara 71 procent av männens lön. Men enligt Peter Gidlund på Statistiska centralbyrån beror det på att landstingen fortfarande är så könssegregerade.

– Kvinnor finns i många yrken medan männen fortfarande är majoritet bland läkarna, säger han.