I Japan drar sig unga killar tillbaka till sina rum och vägrar komma ut. De kan inte tänka sig att jobba eller fortsätta i skolan. Större delen av sin vakna tid tillbringar de med datorspel eller allmän surfning på nätet.

Många av pojkarna sitter i rummet mycket länge. 15 år betraktas som rekordet hittills. Det blir som en självvald fängelsevistelse. Fenomenet kallas hikikomori, som betyder ungefär ”att dra sig tillbaka”.

Det har blivit vanligt under de senaste åren – men mest i Japan. Som en parallell nämns anorexia, vanligast i västvärlden. Forskare och massmedia har nu börjat uppmärksamma hikikomori. Somliga tror att omkring en miljon individer kan ha drabbats. Av dem är omkring 80 procent pojkar. Tidningar skriver om ”den förlorade generationen” och ”miljonen som saknas”.

Hikikomori är rebeller, hur skygga de än tycks vara. Det är inte någon slump att de flesta är pojkar. Japan är än i dag patriarkaliskt på vissa sätt, och söner utsätts mer än döttrar för en massiv press. Viktigast är att få så bra betyg som möjligt och helst ägna kvällarna åt extralektioner. Och längre fram blir målet att få en tjänst vid något välkänt storföretag.

Viktigt att passa in
Kapitalismens betoning av konkurrens har i Japan ingått äktenskap med kvardröjande feodala ideal. En familjs goda rykte måste upprätthållas, och det är livsviktigt att presentera en samtidigt normal och beundransvärd fasad. Den traditionella konformismen gör att det finns få alternativ till total anpassning – ingen inhemsk ungdomskultur, inga mer eller mindre samhällskritiska organisationer för ungdomar.

För mellan 10 och 20 år sedan läste man om japanska bonbon-pojkar. Bonbons betyder ”godis” på franska, och dessa bortskämda grabbar saknade traditionella ambitioner. De ville äta gott, se på tv och leka med dyrbara leksaker.

Deras kvinnliga motsvarighet var yerrocabs, det japanska uttalet av yellow cabs. Särskilt syftade man då på taxibilarna i New York. Yerrocabs beundrade allting västerländskt, särskilt det amerikanska. Bonbon-pojkarna och yerrocab-flickorna gjorde på sitt sätt uppror mot det japanska samhällets krav. Men varken pojkar eller flickor verkade lika patetiska som hikikomori gör. Med rätt eller orätt kallas de apatiska och depressiva.

Tiderna förändras
Om ungdomsupproret i dag är dystrare och mera destruktivt så hänger det ihop med en förändring i samhällsstrukturen. Japans ekonomi är inte lika stabil som den har varit. Den gamla feodala ansvarskänslan för anställda har avlösts av en kapitalistisk anda. Anställda sparkas lika kallsinnigt som i väst. Och det finns betydligt färre heltidsjobb. Den japanske medelklassmannen som går hemifrån varje morgon med sin portfölj börjar verka gammalmodig.

Myndigheter och psykologer försöker nu hjälpa hikikomori  genom att bryta deras isolering. Detta är svårt och tar i regel lång tid. Liksom anorektiker är hikikomori inte enbart ömkliga offer utan samtidigt rebeller. Så länge samhället är omänskligt ligger det någonting sunt i dessa i och för sig möjligen sjukliga protester.

Susanna Roxman
Frilansjournalist
Skriv ett e-postbrev till redaktionen