Mycket av debatten om globaliseringen förs som om denna vore ett nollsummespel. Om den tredje världens invånare blir rikare, så måste vi som bor i den rika världen bli fattigare lyder olyckskorparnas spådom.

Men något fog för denna dystra profetia finns inte. Vi behöver inte få det sämre därför att andra får det bättre. Däremot kan vi inte räkna med att i all evighet kunna upprätthålla standardavståndet till den tredje världen.

Att ekonomi inte är ett nollsummespel kan vi lära av vår egen historia. Vid förra seklets början tjänade en professor tio till femton gånger mer än en industriarbetare. Idag tjänar han ungefär dubbelt så mycket. Men professorn har inte blivit fattigare. Han lever väl så bra som någonsin förr. Vad som skett är att arbetaren genom effektivisering av produktionen fått en än snabbare standardhöjning.

På samma sätt får vi hoppas att den tredje världens befolkningar närmar sig vår levnadsstandard. Om vi inte kan uthärda den tanken bör vi inte ta ordet solidaritet i vår mun.

Siffrorna talar för sig
LO-ekonomerna Dan Andersson och Albin Kainelainen beskriver i en nyutkommen skrift globaliseringens effekter på arbete och löner i Sverige. De ställer frågan om vi ser en ny form av strukturomvandling, där det försvinner jobb men inte skapas några nya. Några belägg för den tesen kan de inte finna i statistiken. Omvandlingstakten i näringslivet är inte högre än tidigare.

Inte heller går det att säga att ”bra” jobb har ersatts av ”dåliga”. Åtminstone inte om vi ser till lönen. Så gott som alla löntagare i Sverige har fått kraftiga reallöneökningar det senaste årtiondet. Inte heller tappar vi i konkurrenskraft. Tvärtom. Våra överskott i utrikeshandel och bytesbalans är gigantiska, osunt stora anser en del.

Är då allt gott och väl? Nej, det anser inte de båda ekonomerna. Alltsedan 90-talets djupa kris har arbetslösheten bitit sig fast på en hög nivå. Det kan vara ett tecken på att kraven på arbetskraften är så höga att bara de som orkar arbeta 100 procent kan få jobb. Men den främsta förklaringen är att vi inte har fört en ekonomisk politik som tar tillvara allas vilja att göra en insats.

Större delen av vår utrikeshandel sker med Europa och USA. Vad som händer i dessa länder påverkar vår ekonomi långt starkare än vad som händer i Ostasien. Bekymret är här den låga tillväxten i EU-områdets kärnländer. Tyskland, Frankrike och Italien ger oss lite draghjälp.

Optimistiska ekonomer
Mest sympatiskt i LO-ekonomernas skrift är att de så kraftigt understryker att utvecklingen inte är ödesbunden. Vi är inte utelämnade åt en global marknads godtycke utan kan själva styra utvecklingen.

Hur väl grundad denna förtröstansfulla inställning är kan diskuteras, men den är dock den enda möjliga. För att hantera internationaliseringens utmaningar vill de båda ekonomerna få till stånd en kraftfull satsning på utbildningsväsendet, framför allt vill de höja kvaliteten i ungdomsskolan.

Det är ett bra förslag. Under de år vi byggt ut högskolan har grund- och gymnasieskolan försummats. Införandet av skolpeng har dessutom lett till att skolans resurser plottrats bort på en dyrbar organisation till ingen nytta. En nystart för ungdomsskolan som ger alla elever stabila kunskaper är utan tvivel en av de viktigaste uppgifterna för nästa valperiod.