Utanförskap är sedan ett tag ett av mycket vanligt förekommande ord i den partipolitiska debatten. Såvitt jag har kunnat se verkar det mest vara moderaterna och folkpartiet som använder begreppet som en konsekvent strategi, men det nämns allt oftare även av andra partier.

Som alla andra begrepp kan utanförskap förstås betyda nästan vad som helst. Den fråga som måste besvaras blir ändå alltid vem som bestämmer vad som är ”utanför” och vad som är ”innanför”. I partipolitiken verkar ”utanförskap” kunna betyda ett antal olika saker. När det gäller arbetsmarknaden debatterar man hur arbetslösheten egentligen bör beräknas, vilket förstås hänger intimt ihop med hur den bör bekämpas. När det gäller etnicitet handlar det om hur förorter med stor del andel invandrare, och uttalat eller underförstått även med sociala problem, ska ”integreras”.

Men i förhållande till vad är det egentligen som arbetslösa eller invandrare är ”utanför”? När det gäller arbetsmarknaden måste väl öppet arbetslösa sägas vara mer inne än någon annan. De söker ju jobb och gör sig tillgängliga för olika arbetsgivare, medan folk som har trygga jobb och inte vill lämna dem möjligen står utanför marknaden.

Lika stora klyftor på Östermalm
Och vad är det som invandrare står utanför? Om det är något slags påstått homogen svenskhet så kan man väl lika gärna säga att alla ”Svenssons” lider av utanförskap i förhållande till invandrarförorterna? Varför är det förresten alltid just fattiga förortsområden som framställs som segregerade, när det finns rika förorter med minst lika stor ekonomisk och etnisk snedfördelning?

Att felet ligger hos dem som är ”utanför” ligger nära till hands. I arbetslöshetsdebatten sägs det ganska ofta rent ut, när man pratar om fusk och ”bidragsberoende”. Det är inte svårt att tänka sig ”utanförskapet” användas för att rättfärdiga till exempel den ökade repression i skolan som folkpartiet vill ha, eller de försämringar av socialförsäkringarna som moderaterna förespråkar.

Men säkert är åtminstone vissa som diskuterar i de här termerna välmenande. Problemet är att en verklighetsbeskrivning som sätter utanförskap i centrum tar bort fokus från själva de ordningar vi lever i. Istället för att prata om klasskillnader eller om rasism buntar man ihop allt som ”utanförskap”. Att samhället ska förbli som det är framstår som självklart, bortsett från att vissa måste ”in”. Politik är inte bara en fråga om vilka åtgärder som ska utföras, utan också om hur problem formuleras. För att politik ska gå att tro på behöver åtminstone jag andra beskrivningar än dem som nykonservativa moderater och folkpartister saluför. Nämligen sådana som innebär protester mot maktskillnader. Och som inte utgår från ett självklart ”innanför”-perspektiv.

Hanna Pettersson
Juridikstudent
Skriv ett e-postbrev till redaktionen