NY BOK. Ibland ser man inte skogen för alla träden. Det är nog en sanning som särskilt gäller litteraturen. Debatter och samtal kretsar ofta kring kriser och konflikter. Det gnälls över samtidslitteraturens brist på än det ena, än det andra, och sällan får man höra att något är riktigt bra.

När poeten Lars Mikael Raattaama härförleden annonserade att han tänkte skriva en artikel om den nya författargenerationen, som han hävdar är den kanske bästa på åtskilliga decennier, blev jag förvånad. Vaddå bästa på flera decennier? När jag började titta efter vilka böcker som kommit ut de senaste åren så insåg jag att det faktiskt stämmer. Sällan har så många bra författare skrivit så många bra böcker på så kort tid. Vad det än beror på – att det faktiskt är en bra generation, eller att förlagen sållar hårdare – så är inte en debutant alltid längre en debutant. Allt oftare är en debutant en redan färdig författare.

Detta gäller också Susanna Alakoski. Hennes debutbok Svinalängorna är en riktigt riktigt bra roman. Att tala om de vanliga debutantproblemen är här helt meningslöst. Hon behärskar sina litterära medel till fulländning och skriver som om hon aldrig gjort något annat. Romanen tillhör genren uppväxtskildringar, och det kanske är det enda debutantaktiga med den. Barndoms- och uppväxtskildringen har ju dominerat debutantutgivningen det senaste decenniet, och vill man vara kritisk så kan man säga att det är en form som det är ganska lätt att skriva i. Det behövs ingen intrig, ingen direkt tidsram och ingen litterär idé annan än den att skildra just en uppväxt. Men det gör också att det är desto svårare att utmärka sig, att verkligen göra något bra av det hela. Det gör Alakoski.

Allmängiltig story
Svinalängorna är öknamnet på ett nybyggt miljonprojekt i Ystad. Det är sextiotal och för många är de betongdoftande husen med parkettgolv och plastmatta ett stort lyft. Kvarteret fylls snabbt med förväntansfulla invandrare och låginkomsttagare, men lika snabbt sätter de mentala nedbrytningsprocesserna in.

Svinalängorna handlar om en inflyttad finsk familj, men jag tänker att det lika gärna kunde vara kroater, iranier eller kurder i dag. Det kunde vara Rosengård eller Ronna eller Rågsved. Språket och normerna, och det att vara hänvisad till underbetalda skitjobb reser murar mot samhället. De inflyttade börjar bli sentimentala. De glorifierar hemlandet trots att allt var mycket värre där, de romantiserar sin egen kultur och de umgås bara med folk av samma sort. De inavlas. Och de super.

Efterhand åren går utvecklas de inflyttade finska familjerna i Svinalängorna till praktexemplar på alkoholiserad socialgrupp tre. De blir ett gäng försupna finnar som skriker  ”voi vittu”, slåss och knullar tills de spyr eller svimmar av utmattning. De super utan urskillning och utan någon som helst hänsyn till sin omgivning. Och barnen, som maktlösa bevittnar förfallet, lär sig hålla ihop mot våldet och de vuxnas likgiltighet. Sakta börjar de inse att deras värld inte är den enda och att deras liv och språk inte är som andras. De hänvisas till leende kristna tanter för att få pengar till kollo eller finkläder, och de inser att hemspråkets könsdoftande svordomar inte passar sig i det nya landet.

Balanserad berättarröst
Alakoski är bra på att skildra de här inre processerna. Alkholismen som smyger sig på utan att barnen förstår det, försvarsmekanismerna som bänder psyket tills det är alldeles snett, insikten om att det finns något som heter klass, ja, rent av underklass.

Och hon gör det för det allra mesta utan att bli sentimental eller onyanserad. Kärleken finns där hela tiden. Liksom förståelsen för hur nedbrytande det är att vara rotlös, språklös och inflyttad. Inte för att det på något vis förmildrar övergreppen, men det är en omständighet man inte kan bortse ifrån. Jag tror att det är de här dimensionerna som gör Svinalängorna så jävla bra. Vi får på något sätt se hennes dysfunktionella alkofamilj både med nyktra svenska utanifrånögon – och med kärleksfullt finska inifrånögon. Det är skickligt gjort. Och för att dessutom vara en debutant: helt lysande.

Titel: Svinalängorna
Författare: Susanna Alakoski
Förlag: Bonniers

Gabriella Håkansson
Frilansjournalist
Skriv ett e-postbrev till redaktionen