I skuggan av doktorn plåstrar undersköterskorna om folks hjärtan

Att vårdas på sjukhus är inte bara en medicinsk fråga. För de anhöriga kan behovet av psykiskt stöd vara stort och ofta är det sköterskornas uppgift att stötta dem. Foto: Pia Hanzi.

Egen erfarenhet avgjorde saken. Att vara patient på en intensivvårdsavdelning är att se vilka som finns nära, vem som ger tröst, vem som har tid att lyssna. Så när sjuksköterskan Annica Claesson, med många års erfarenhet av intensivvård, skulle skriva en magisteruppsats i ämnet omvårdnad var det ingen tvekan om ämnet. Hon ville skriva om undersköterskornas arbete och valde det som är mest outforskat av allt, kontakten med anhöriga.

– När jag var sjuk var det undersköterskorna jag kunde vända mig till. De fanns till hands och betydde mycket för mig. Eftersom undersköterskorna sitter hos patienten blir kontakten med anhöriga lika intensiv, de vårdar båda.

Den tidiga sommarvärmen gör sig påmind när vi träffar Annica Claesson och tre kolleger på intensivvårdsavdelningen (IVA) på Oskarshamns sjukhus. Vi släcker törsten med kaffe och saft för den som vill. En kaka med apelsinfyllning slinker ner av bara farten.
Det lilla rummet där vi samlas fylls snabbt av engagemang, minnen och känslor. Tanken är att vi ska prata om de erfarenheter Annica skriver om.

Läser situationen
Alla har läst uppsatsen där undersköterskor från ett annat sjukhus intervjuas och kan bara bekräfta: Så här är det Undersköterskans uppdrag är att se till individens behov, att vara nära och närvarande hos patient och anhöriga, övervaka apparaturen och inte minst att få och sprida information.

Undersköterskorna Christina Hult, Vivianne Helle och Carina Johansson har arbetat mer än 20 år på sjukhuset. Annica, Vivianne och Christina har varit kolleger på IVA sedan mitten av 1980-talet och känner varandra utan och innan. Att möta och få en förtroendefull relation till anhöriga är en naturlig del av jobbet, tycker alla. Oavsett yrke. På intensiven ersätter de anhöriga ofta kontakten med patienten, som i ett kritiskt läge kan ha svårt att själv kommunicera.

Det första mötet är viktigast. Blir det tokigt är det svårt att reparera i efterhand. Många anhöriga är ledsna, rädda och chockade. Undersköterskorna känner av situationen och anpassar sitt arbete efter de anhörigas sinnesstämning.

– Jag känner direkt när jag kommer in i rummet om det finns en vägg mellan mig och den anhöriga. En del är mycket öppna, säger Vivianne Helle.

Olika roller
När en anhörig kommer till avdelningen är det viktigt att vara lugn, ge något att dricka, be den närstående sitta ner och vänta för att sen komma och titta. I dagens intensivvård är anhöriga välkomna, de ska helst vara aktiva i omvårdnaden och dela med sig av sin kunskap om den sjuke. Inte sitta hemma och vänta på telefonsamtal.

När det blir dags för medicinsk information är det läkarna som träder in på scenen. Undersköterskornas roll kan bli att förklara vad doktorn just sagt.

– En del läkare pratar obegripligt och många anhöriga har för stor respekt för doktorn. De frågar oss i stället, säger Vivianne.
Att vara den som skapar en trygg atmosfär är en annan roll som Vivianne och de andra måste iklä sig. Det gör man genom att svara så ärligt som möjligt på frågor och finnas till hands.

Anhöriga som är ledsna går att möta, liksom de arga. Svårast är de tysta. Det är tjejerna ense om. De som inte vill prata, inte vill blir fysiska berörda. De som sitter blick stilla upptryckta mot väggen och avvisar all kontakt. Personalen drar sig undan och blir mer neutral när försöken att skapa kontakt misslyckas.

Tysta anhöriga gör att kunskapen om den sjuke minskar. Och då riskerar omvårdnaden att bli sämre.
– Jag vill veta vilken sida patienten tycker om att ligga på, säger Vivianne. Eller vilken musik han eller hon lyssnar på. Ett foto ger mycket information.

Patienten alltid i fokus
Andra svåra situationer är när anhöriga är ovänner, småtjafsar som Christina Hult beskriver det. Patienter som hör men inte kan kommunicera kan må dåligt. Det händer att den sjukes blodtryck och puls stiger.

– Då får vi be familjen lugna ner sig, för den sjukes skull.

Vissa händelser är svårare än andra. Minns ni, säger Annica Claesson, mamman som kröp omkring på golvet och skrek när hennes son avled?

– Jag förstår henne, jag skulle ha gjort samma sak, men det är svårt att hantera. Jag kan inte vara annat än medmänniska. Varken sjuksköterskor eller undersköterskor har tillräcklig utbildning i krishantering eller terapeutiska samtal.

En annan reaktion är den motsatta. En förälder som vägrar låta sig vidröras, som inte gråter och verkar oberörd. Hur är det möjligt, undrar personalen och hoppas att känslorna kommer fram någon annanstans. När det händer svåra saker kommer frustrationen som ett brev på posten. En del tas upp på jobbet, men mycket går också ut över ”gubben därhemma”. Som inget får veta om orsaken. Sekretessen sätter stopp. Vissa dagar när Vivianne kliver innanför dörren hemma säger hon till sin man: Tyst, säg inget.
Ilskan måste sakta försvinna ur kroppen.
 
Ledsna kan Vivianne och de andra vara på jobbet. Visa tårar, gråta ut i sköljen när de berörs av en situation, en människa. Det får synas men inte ta över. De anhöriga ska inte trösta mig, säger Christina, men det är klart jag måste känna något, annars måste jag lämna jobbet.

Tyst kunskap värd att rädda
I Annica Claessons uppsats lyfter undersköterskorna fram sitt utanförskap. De vet inte alltid vet vad patienten lider av. De hamnar utanför den medicinska vården, får inte vara med på ronden, saknar uppföljning – vad hände sen med patienten? Annica Claesson vill uppvärdera undersköterskornas arbete. Vården ska ta vara på allas kunskap, även den tysta kunskap som
det är så svårt att fånga i ord.

– Det där att ”känna av” en
situation och agera rätt. En kunskap som bygger på erfarenhet.

Annica vill se en specialistutbildning för undersköterskor på intensiven, liknande den som sjuksköterskor kan gå. Det håller Carina, Christina och Vivianne med om. Det behövs mer utbildning.

– Vi som inte vill bli sjuksköterskor ska kunna gå vidare inom vårt eget yrke, säger Carina Johansson.
Annica dukar undan. Sammanträdesrummet är åter rent och snyggt. Annica är klar med sin uppsats och har lyft fram något viktigt.

Hon känner sig nöjd. Nu ska hon börja jobba igen efter studierna. Doktorshatten får vänta.

FAKTA: Undersköterskor en stor yrkeskår
Statistiken över antalet undersköterskor i landsting och kommun skiljer sig något vid en jämförelse mellan Kommunal och arbetsgivarorganisationen Sveriges Kommuner och Landsting. Enligt SKL fanns totalt 36.289 månadsanställda undersköterskor i landstingen förra året. Kommunals siffra över antalet anställda, oavsett anställningsform, var 39.110 år 2005.

Av dessa var 32.800 medlemmar i facket. Drygt 4.000 av samtliga undersköterskor i sjukvården arbetar natt. Antalet undersköterskor har ökat de senaste tio åren. En ökning som nästan uteslutande skett i kommunerna. Antalet undersköterskor i landstingen har legat på samma nivå sedan 1998.

Då hade kommuner och landsting, enligt SKL, tillsammans cirka 91.000 undersköterskor. Förra året var de drygt 125.000. Kommunal uppger att det fanns 138.450 undersköterskor 2005. Annica Claessons magisteruppsats heter En balansakt mellan närhet och distans.