LO-förbunden har bara inlett diskussionerna om en samordnad linje i nästa års avtalsrörelse. Men redan märks motsättningarna mellan LO-facken.

De skilda ståndpunkterna rör både hur den gemensamma lönenormen ska fastställas, vilken betydelse den ska ha och vilka frågor vid sidan av lönen som ska prioriteras när förbunden försöker bygga en samlad front mot arbetsgivarna. Tidigare har industrifackens uppgörelser spelat en avgörande roll. Så vill industrins fackliga organisationer ha det även i denna avtalsrörelse. Andra förbund vill inte längre ge industriavtalen lika stor betydelse och de har fått råg i ryggen av fackförbundsekonomerna, som för en dryg månad sedan la fram ett förslag om en annan lönenorm.

Alla är någorlunda överens  om att det först slutna avtalet kommer att få stor betydelse, men frågan är vilken status det ska ha.

– Det först slutna avtalet ska vara utgångspunkt för att diskutera norm för de övriga förbunden, säger Anders Tiderman, avtalssekreterare hos IF Metall.

Han tänker sig att det på ett ungefär ska gå till så här: LO-förbunden enas kring en rekommendation på säg 5 procents lönepåslag. Därefter kanske exportindustrins första slutna avtal hamnar på ett 3-procentigt påslag. Och i det läget formas en ny LO-rekommendation utifrån 3 procent.

– Om man vill ha solidaritetsaktioner till stöd för sina avtalskrav så behövs en sådan rekommendation. Vi får aldrig ut vårt folk i solidaritet med krav som är högre än deras egna lönepåslag, säger Anders Tiderman.

Industrin inte måttstock
Hos Byggnads har avtalssekreteraren Gunnar Ericson inte alls samma uppfattning. Han tänker sig att de andra förbunden kan förhålla sig ganska fritt till industrins första avtal.

– Jag anser att det ska finnas större möjligheter att komma fram till andra nivåer än i det första avtalet, säger han.

Handels avtalssekreterare John Haataja har en liknande uppfattning. Han tänker sig att det ska finnas ett spann för lönepåslagen – att LO-samordningen kommer fram till att lönepåslag ska ligga mellan det och det procentpåslaget.

IF Metalls Anders Tiderman har ingen förståelse för detta:

– Varför ska vi då hålla på med samordning inom LO?

LO:s roll i detta är att få ihop de skilda hållningarna till en fungerande gemensam ståndpunkt. I diskussionen nämns bland annat att de andra förbunden ska ha inflytande eller kontroll över det första tongivande avtalet. Nej, säger IF Metall. Handels gillar tanken på inflytande, men vill se idén konkretiserad. Byggnads tänker sig att inflytandet över varandras avtal formas i utarbetandet av LO-rekommendationen.

– Vi ska inte ha det som i Svenskt Näringsliv, där arbetsutskottet i stort sett måste godkänna alla avtal. LO-förbunden ska ha frihet att göra som de vill, säger Gunnar Ericson.

Samlar gemensamma krav
Förbundens diskussioner om linje har pågått någon månad. Förutom rena lönekrav tänker sig facken att lyfta andra gemensamma krav. De frågor som nu är aktuella är avtalspensionerna, jämställda löner, ersättning för föräldraledighet, lägstalönerna och omställningsförsäkringen.

När det gäller omställningsförsäkringen handlar det mycket om ett särskilt stöd för dem som är sjuka och behöver rehabilitering och kanske få prova någon annan arbetsplats. Tanken bakom diskussionen om föräldralediga är att skapa en försäkring som andra avtalsförsäkringar, där arbetsgivaren betalar en avgift och föräldralediga får ett tillskott på säg 10 procent av lönen.
Inte heller här finns en självklar samsyn. IF Metall prioriterar pension och omställningsförsäkring högt, medan industrifacken redan har lösningar för föräldralediga i sina avtal.

Handels prioriterar jämställda löner allra högst. Byggnads är positivt inställt till både idéerna om utveckling av omställningsförsäkring och en satsning på jämställda löner. Däremot anser inte Byggnads att det är så självklart att satsa på lägstalönerna, eftersom förbundet hellre ser bra ackordslöner. Men i solidaritet med andra LO-förbund kan dock Byggnads ställa sig bakom krav om bättre lägstalöner.

Läs också: Nu hänger det på industrifacken