Det fjärde europeiska socialforumet i Aten 4–7 maj bjöd åtminstone på en ordentlig knall. För den svarade varken brandbombkastande anarkister eller manifestglada vänsterintellektuella, utan det tyska fackförbundet IG Metall.

Under rubriken ”Den nya europeiska sociala modellen – fackföreningarnas svar på Lissabon-modellen” presenterade IG Metall vad man kallade sin ”nya strategi”. Lissabon-modellen är ju det ekonomisk-politiska recept enligt vilket EU sedan millennieskiftet arbetar för att till år 2010 bli världens mest konkurrenskraftiga region. Men vilka ingredienser innehåller egentligen det receptet?

Med utgångspunkt i den frågeställningen hade tyskarna bjudit in kolleger från franska CGT och grekiska LO. Samtalsledaren Klaus Priegnitz ställde tre frågor till paneldeltagarna:
• Vilka är era nationella erfarenheter från Lissabon-strategin?
• Vilka slutsatser drar ni?
• Vilka är alternativen – vad kan vi gemensamt göra?
 
Sågad modell
Vad gäller erfarenheterna var panelen rörande enig. Lissabon har inneburit en reträtt för facket och löntagarna på snart sagt varje punkt. Anställningstryggheten har försämrats liksom pensionerna och socialförsäkringssystemen. Privatiseringspolitiken fortsätter liksom utflyttningen av arbetstillfällen.

Enligt Christian Plickovski från Frankrike avslöjade sig satsningen på ”konkurrenskraft” vara en trojansk häst som innebar en urholkning av de sociala skyddsnäten. Enligt greken Yannis Panagopoulos borde fiaskot vara uppenbart för alla: ”Lissabon är död”, som han uttryckte saken.

Horst Schmitthenner från IG Metall påminde om att ”socialt partnerskap” är ett centralt begrepp i Lissabon-konceptet. Konkurrenskraften ska öka genom samverkan mellan fack och näringsliv, politiker och civilsamhälle.

– Det var vårt största misstag, menade en självkritisk Schmitthenner. Vi i de europeiska facken ska inte inbilla oss att vi kan samverka med någon som inte vill vårt bästa.

Dags att byta spår
Schmitthenner lade i några punkter fram vad han presenterade som ”IG Metalls nya strategi”. Denna hade två utgångspunkter. För det första: dagens EU är inne på fel väg. För det andra: det räcker inte med detaljkorrigeringar, utan vad som krävs är en helt ny färdriktning som siktar in sig på vad IG Metall – under uppenbart inflytande från forum-rörelsen – kallar en ny europeisk social modell.

Idéerna om hur detta alternativ skulle se ut var inte revolutionerande. Det finns inga oupptäckta genvägar till ett mer socialt och demokratiskt Europa. Det intressanta är IG Metalls analys att Lissabon var en senväg, att facket bör söka samverkan med folkrörelser och civilsamhälle, och bidra till att öppna diskussionen om Europas framtid.

Tyvärr såg jag inte några representanter från svenska Metall under seminariet – eller under ESF över huvud taget. Det hade varit intressant att höra deras reaktion på IG Metalls analys.

Mikael Löfgren
Frilansjournalist
Skriv ett e-postbrev till redaktionen