Varje år tar 1.400 personer livet av sig i Sverige. Var fjärde dag tar en kvinna eller man livet av sig, trots att han eller hon har sökt hjälp vid flera tillfällen.

En del som sökt hjälp skickas hem med en pillerburk i handen. Det trots att depression är en större dödsrisk än hjärtinfarkt för personer i åldrarna 20–55 år.

Arbetarrörelsen talar sällan om den psykiska ohälsan bland människor – det är fult att inte vara stark, samtidigt som många i arbetarrörelsen visar sin svaghet på andra sätt: många är mer intresserade av en karriär än att stå för vad de tycker och tänker. Många vågar inte kritisera de högre leden, sväljer sin stolthet, och säljer sina grundvärderingar för att göra karriär. Få står för vad de innerst inne tycker. På det sättet är det tillåtet att vara en ynkrygg.

Men folk i arbetarrörelsen får inte må dåligt, trots att det är ett problem som bara blir värre och värre i Sverige. Fler än någonsin äter antidepressiva medel. Självmord är vanligare bland män än bland kvinnor, förutom i åldersgruppen 15–22 år, där det är ungefär lika många.

Ämnet har länge varit tabubelagt, men medierna har äntligen lyft av locket på den kokande grytan. Men i samhället i stort är det ett ämne som diskuteras alldeles för lite. Kurt Nurmi, chefredaktör och ansvarig utgivare för pockettidningen R, kritiserar arbetarrörelsens förhållningssätt till frågor som handlar om människors psykiska hälsa. ”Att inte orka med psykiskt passar inte in i den från Hedenhös ärvda föreställningen om den stolta arbetaren som burit välfärdsbygget på sina axlar. Klena nerver har förknippats med spröda och genomskinliga tanter i borgarskapets salonger. Trots att man lika gärna kunde ha talat om skenbart stora starka män, ofta i arbetarleden, som krisar och brister. Och som sedan i desperation skjuter skallen av sig eller hänger sig i en takbjälke”, skriver han.

Hela linan måste förbättras
Och visst har han rätt. Den stolte arbetaren viker sig inte för något. Men verkligheten ser annorlunda ut; och bakom de starkaste människorna finns ibland också en svag sida. Därför är det viktigt att arbetarrörelsen lyfter fram helhetsbilden. Det handlar inte bara om att psykiatrin i Sverige måste bli bättre – utan också socialtjänsten, mer personal på skolorna, en större trygghet i samhället och stabilare arbetsvillkor.

Det måste finnas personal och socialtjänst som fångar upp barn som far illa. Ibland kan det förflutna påverka resten av en persons liv. Inte alltid, men i vissa situationer. Socialdemokraterna måste våga knyta ihop säcken, och se till att alla får den hjälp de behöver på ett tidigt stadium.

Nu finns det alldeles för många hål i den socialdemokratiska säcken, så när socialdemokraterna slänger den över axeln åker många människor ut genom hålen i det skyddsnät som arbetarrörelsen så stolt talar om.

Sofie Wiklund
Ledarskribent på Dala-Demokraten
Maila redaktionen