Järnstukaturer och blommor slingrar sig kring rostiga pelare. Lampor släcks och tänds i dunkelt bensindis. När man når andra sidan av den gamla bron har man vandrat från det rika Östberlin till den fattiga stadsdelen Wedding i väst.

Vi går in på ett ölcafé vid Gesundbrunnen, Berlins gamla hälsobrunn som fick stängas när man började bygga hyreskaserner i Wedding. Vattnet blev helt enkelt för skitigt. I Wedding är man långt från det mondäna Berlin. Här är staden Ur-Berlinerisch. Uppbyggd kring kvarters-kneipen, där allt lokalt skvaller avhandlas, utvärderas över en öl och en snaps av stamgäster som vet allt om Wedding, men ingenting om det övriga Berlin.

Bakom bardisken, härskar Anki, skrattar med och mot gästerna. Hon rätar upp en man som hasar ner längs barstolen. Ett par i blonderade frisyrer hånglar friskt. Röstläget är högljutt, men glatt. Skämten fräcka och rakt på sak. I fönstren hänger halvgenomskinliga vita nylongardiner. Man ser utan att se, anas utan att ana. Dammet blir synligt i det jämnt strilande ljuset. Står här inte rentav en behändig liten sopkvast borta i hörnet.

Förr i Wedding fanns det inga vattenledningar när kasernerna stampades upp ur marken, så en gång i veckan var det sodatvätt och männen smet ner till kvarterskrogen. De fanns överallt. En halvtrappa ner i källarplanet. Det var på dessa tusentals små Kneipen som det röda Wedding tog form. Det var här på krogen som Berlins arbetarrörelse skapades. När socialistlagarna kom 1878, med sina mötes- och föreningsförbud, drog sig arbetarna helt enkelt tillbaka till krogen.

Bortbyggd historia
I början av 1800-talet hade Wedding bara 350 invånare. Men sen fick fabrikörerna upp ögonen för marken, och industrierna flyttade hit. De växte upp ur marken tillsammans med hyreskaserner som stod så tätt att de nästan lutade sig emot varandra. På Köslinger strasse slogs arbetare mot polis och pansarbilar, i ett slag med hundratals döda och allvarligt sårade arbetare. Två år före Ådalen. Många av de hus som överlevde kriget försvann på 70-talet när en byggherre och en bordellkung gick samman. Rev och byggde nytt. Garskij och Schwanz.

Vid Badstrasse är stämningen däremot angenäm, nästan idyllisk. Små låga bygg–nader, nästan som i en by. Rödvita tegelväggar med sockerkaksdekorationer, hemtrevliga små affärer med dammiga fönster.Gatubilden är blandad, nästan som i New York, men några kvarter längre bort tar tyskarna över. Sen kommer de afrikanska kvarteren och sen de turkiska.

En CDU-politiker sa för några år sedan att det är bra om Wedding förslummas. ”Storstäder behöver slum för att bli kreativa.” Så när det brann i Paris förorter så tände man på bilar här i Wedding också. Men det finns faktiskt ett borgerligt Wedding, i kvarteren runt Leopoldplatz. På Schraeders dåsar chica konstnärer i mörka sammetsfåtöljer till en lätt atonal cocktailmusik. Annars är det sportbarerna som dominerar. Överallt i Wedding förbereder man sig för fotbolls-VM då det kommer 40.000 svenskar till Berlin och lika många prostituerade.

Björn Cederberg
Frilansjournalist
Skriv ett e-postbrev till redaktionen