Fyra timmar efter att jag bestämt mig för att lämna New York lyfter planet. När det gäller priser och avgångstider på flyg över Atlanten fungerar konkurrensen bra. Men varför är maten trist, vinet taskigt och osten tysk?

Flygbolagens ovilja att konkurrera med maten var länge ett mysterium för mig men den franska ekonomen Emile Dupuit begrep redan på 1850-talet hur det hängde ihop. Dupuit visste kanske inget om flyg eller ostar men insåg varför tågens tredjeklassvagnar saknade tak trots att besparingen även där var minimal. ”Det de försöker göra är att hindra passagerare som kan betala en andraklassbiljett från att resa i tredjeklass. Man slår inte på de fattiga för att man önskar slå dem utan för att skrämma de rika.”

Ser man sig om i dagens samhälle inser man fort att det saknas ”tak” överallt. Lågprisjeans ser alltid ut som potatissäckar, de billiga konserverna i snabbköpen smakar apa och vinet på flyget är garanterat dött. På Starbucks i New York finns den billigaste lilla cappuccinon inte ens på menyn men man serverar den åt kunder som ber om den. Syftet är att det ska vara lite pinsamt att fråga efter den, menar den amerikanske ekonomen Tim Harford. Det ska vara så pass pinsamt att kunder med pengar hellre köper en större kopp samtidigt som man inte skrämmer bort de med mindre pengar.

Det kanske mest absurda är att lågprisprodukter i vissa fall kostar mer att producera än de dyra, skriver Harford i sin bok The Undercover Economist (Oxford University press). Det gäller till exempel vissa billiga skrivare som är identiska med de dyra modellerna men där man lagt till ett mikrochip för att sakta ner dem. Logiken bakom de taklösa tågvagnarna på 1850-talet i Frankrike, dagens flygmat eller cappuccinon i New York är oförändrad.

Pierre Gilly
Frilansjournalist
Skriv ett e-postbrev till redaktionen