SISTA ORDET. I dag hade jag en eländig morgon i vad som kändes som ett eländigt liv.

Vaknade strax före fem och kunde inte somna om av stress. När barnen vaknade var treåringen förstoppad och när jag som någon sorts gapig idrottsfarsa försökte hjälpa honom att kämpa på toaletten pågick det från fjortonåringen kampanj om att det snart var dags (för mig!) att köpa moppe. Tolvåringen meddelade att hon inte kommer hem till middagen eftersom hon ska ha picknick med kompisar uppe på ett berg. Ta i nu! Vi får se om vi har råd! Kom hem senast nio!

Själv har jag problem med kärleken, men vem bryr sig om mig? På väg till jobbet svingar sig våren över hustaken. Men inte för mig: jag är för trött, för stressad, för ledsen. Det enda jag kan trösta mig med är att det ännu inte åker omkring lastbilar med studentmössor som skriker ”fy fan vad vi är bra”.

Men när jag kommer fram börjar jag bläddra i en bok om våren och känner plötsligt att… ja, hur ska jag säga… att jag nog är en knopp! Den handlar om trädens knoppar. Och det är hoppingivande med knoppar i ett läge när man längtar efter sitt eget liv. Om man lyckas identifiera sig med en knopp så förstår man ju att det kommer, det har bara inte riktigt börjat! Och precis som sportkommentatorerna brukar säga att det ska göra ont att spela hockey så sa ju Karin Boye att det gör ont när knoppar brister.

Fakta och magi
Boken heter Trädens knoppar, är skriven av Anders Rapp (Naturpedagogen förlag) och innehåller så många fina bilder av knoppar att man vill utbrista (oklart om till sig själv eller knoppen): Ta i nu! Sprick ut i liv! Men boken rymmer också upplysningar om träd med en sällsam magi. Som att rönnen förr betraktades som ett heligt träd i norra Europa. Att de fornnordiska gudarna gärna hängde under asken Yggdrasil, det heliga världsträdet. Att linden drar till sig tomtar och vittror, kanske på grund av det där klibbet de släpper ifrån sig som kommer från bladlössen och som här kallas ”honungsbajs” (min treåring). Att almens bark var den populäraste när det var så fattigt att man blandade bark i brödet (moppeproblemen).

Att boken är vårt högsta lövträd: över fyrtio meter! (berget där tolvåringen ska ha picknick) Att eken blir mer än 900 år gammal, ger liv åt 1.500 olika svampar, mossor, lavar och småkryp och att det behövs mindre än en ek för att bygga en eka (ja, det skulle väl vara jag då).

Men störst nytta tror jag att jag kan ha av oxeln. Den föddes (liksom jag) märkligt nog i Sverige, fast för 6.000 år sedan. Än i dag finns den mest i Sverige. Oxeln klarar av hårda vindar och sträng köld och är därför ett omtyckt allé- och häckträd (bra egenskaper om man ska försöka vara pappa). Men störst nytta kan jag nog just nu ha av oxelns orangeröda bär som när man äter dem, skrev Carl von Linné, ”hafwa den olägenheten, att de förorsaka mycket wäder”. Ett träd som står emot väder (för mig) men som också framkallar väder (för min yngste son)!