Arbetslösheten – och då särskilt ungdomsarbetslösheten – har varit föremål för intensiv debatt under senare tid. Det är i och för sig glädjande. Efter att det tidiga 90-talets massarbetslöshet, som utlöstes av EG-anpassning och nyliberalt experimenterande sjönk undan något, har Sverige dragits med orimligt höga arbetslöshetsnivåer, utan att det lett till särskilt många lyfta ögonbryn. Från vänsterhåll har det länge känts mycket ensamt att peka ut arbetslösheten som ett allvarligt problem.

Låt oss vara mycket tydliga: det finns all anledning att vara kritisk mot den politik som har förts i Sverige sedan länge, i stora drag oavsett regering, och som lagt grunden för den situation vi idag befinner oss i. I början av 1990-talet övergavs den fulla sysselsättningens politik. Sedan dess har vi haft hög arbetslöshet, år ut och år in, oavsett konjunkturläge och oavsett tillväxt.

Arbetslösheten förskjuter maktbalansen på arbetsmarknaden och har också gjort att det efter hand utkristalliserats vissa grupper som får det allt svårare att etablera sig på arbetsmarknaden. Ungdomar är en sådan grupp. Tillsammans med exempelvis deltidsarbetslösa och personer med utländsk bakgrund får man utgöra buffert, en reservarmé som kallas in med kort varsel till låga löner och otrygga anställningsvillkor. Det är just detta som borgerligheten applåderat, och som man nu vill ha mer av.

Socialdemokratin har vänt kappan
Arbetarrörelsens svar måste peka i rakt motsatt riktning. För att komma till rätta med arbetslösheten i grunden krävs det också en ekonomisk politik som sätter igång fler anställningar. Vänsterpartiet är det enda riksdagsparti som har full sysselsättning som det överordnade målet i den ekonomiska politiken. Att de borgerliga har en annan syn – om att inflationsbekämpning ska gå före de arbetslösas bästa – är inget att förvånas över. Mer frapperande är att socialdemokratin anslutit sig till denna uppfattning och sedan håller fast vid den, trots bestående arbetslöshet, och trots beslut på senaste egna partikongressen om att full sysselsättning ska vara ”det allt överskuggande målet”.

Den politik som regeringen, vänsterpartiet och miljöpartiet har kommit överens om under mandatperioden går åt rätt håll. Den har inneburit stärkt arbetsrätt, en aktiv arbetsmarknadspolitik, satsningar på välfärdsreformer, forskning och utveckling. Men handlingsutrymmet begränsas av strukturella tvångströjor, som utgiftstak och en riksbank som har uppgiften att aktivt motverka full sysselsättning.

För arbetarrörelsen gäller det att komma med ett offensivt alternativ. Det är dags att definitivt göra upp med det nyliberala arvet från 1990-talets början. Full sysselsättning måste bli högsta prioritet i den ekonomiska politiken. De enorma vinsterna i svensk ekonomi – bara aktieutdelningarna uppgick till 170 miljarder förra året – måste investeras i fysisk och social infrastruktur.

Satsa gemensamt på det gemensamma
Vänsterpartiet och Ung Vänster vill ha 200.000 personer nya jobb i offentlig sektor, där behoven är som störst. Att inte anställa fler, utan låta människor gå på knäna medan vinsterna ackumuleras till fåtalets privata konsumtion är oansvarig politik. Vi vill att de samhällsägda företagen tar sitt ansvar för en framtidsinriktad omställning, med till exempel miljöjobb, hälsoteknik och forskning. Vi vill sätta igång ett stort program för att bygga och renovera fler hyresrätter. Och vi vill slå vakt om de fackliga rättigheterna så att jobben inte slår ut människor utan är utvecklande och ger stort inflytande.

Högeralliansen har klargjort  sin politik. Den handlar inte om att bekämpa arbetslösheten, utan om att bekämpa de arbetslösa. Det vi vill är att arbetarrörelsens väg ska vara tydligt annorlunda. Det är dags att gå till offensiv för full sysselsättning.

Camilla Sköld Jansson
Andra vice ordförande, vänsterpartiet

Ida Gabrielsson
Ordförande, Ung Vänster
Skriv ett e-postbrev till debattredaktörn