Jobbet blir hårdare. Möjligheterna till återhämtning har minskat drastiskt de senaste åren.

Andelen anställda som inte har utrymme för återhämtning har ökat till en tredjedel från en dryg femtedel mellan 2003 och 2006.
– Det är anmärkningsvärt att förändringen sker så snabbt, säger Katarina Önell, divisionschef för Sifo Research International, som i sina arbetslivsundersökningar frågar om utrymme för återhämtning.

Hon säger att anställda behöver pauser i ett hårt arbetsliv, men att möjligheterna till detta minskar. I längden fungerar det inte att bara arbeta hårt. Det är för dem som jobbar i ett ständigt högt tempo risken är störst att bli sjuk och utbränd, konstaterar hon.
Sifo Research International gör även undersökningar åt företag. Katarina Önell berättar att det ser mycket olika ut i företagen. Delar av ett företag kan ha fått bukt med problemen medan arbetet på andra avdelningar blivit mer stressigt.
– En genomgående förändring är dock att företagsledningarna är mycket mer medvetna om allvaret. De tar nu omedelbart itu med stressproblem.

Tydlighet i bonus
En annan förändring mellan åren 2003 och 2006 är att kraven i arbetet har blivit mindre motstridiga och oförenliga. Kraven har alltså blivit mer klara och tydliga. Det handlar om två saker enligt Katarina Önell: dels rör det chefernas ledarskap, dels beror det på att de tidigare neddragningarna har ”satt sig” och arbetsuppgifterna blivit mer tydliga.

Sifo Research International har även frågat om folk mår bra. De senaste tre åren har andelen som svarar ja minskat med 7 procentenheter till 62 procent. Det är en slags samlingsfråga och beskriver vad människor tycker om hela sin livssituation.
I tidigare undersökningar har undersökningsinstitutet också frågat om balansen mellan arbete och fritid och då jämfört de nordiska länderna. 1999 trivdes danskarna bäst. 85 procent ansåg sig ha en bra balans. Samtidigt hade svenskarna det sämst, då bara 72 procent funnit en bra balans. Norrmän och finländare placerade sig mellan oss och danskarna.

På väg nedåt
Sedan dess har det bara blivit sämre i Sverige. Allt färre upplever balans mellan jobbet och allt det där andra. 2003 hade andelen som fick ordning på tillvaron sjunkit till 67 procent. Tillfredställelsen med balansen i tillvaron har utvecklats mycket olika.
I industrin har den rasat kraftigt. Från att ha legat nästan på dansk nivå 1999 till betydligt under svenskt genomsnitt 2003.

Byggbranschen har haft en betydligt jämnare utveckling.  Vård och skola har haft en ännu jämnare utveckling. Inom båda sektorerna hade de anställda betydligt sämre balans mellan jobb och fritid än många andra. Men medan andra fått mer problem har de vård- och skolanställda stabilt legat kvar på sin relativt låga nivå. Och nu har de flesta samma oordning på livet som de inom vård och skola har.