SISTA ORDET. En sak jag aldrig har kunnat förstå är hur folk kan säga att de inte är rädda för döden. Jag är så oförstående att jag snudd på misstänker att de ljuger. De kan säga att de är rädda för plågorna som föregår döden eller för sorgen de drabbas av när någon anhörig dör. Men det egna utslocknandet – nej, det är inget som bekymrar dem. Hur kan det vara möjligt?

Ändå ser jag att det finns något förnuftigt i den här coola attityden. Jag är ju inte rädd för all den tid som fanns innan jag var född – så varför skulle jag vara det för tiden efter min död? ”Där vi är är inte döden och där döden är är inte vi” som den kloke filosofen Epikuros sa.Men det hjälper inte. Jag fylls av outsäglig fasa inför döden, som jag föreställer mig som – ett ingenting!

För mer än ett år sedan gick jag in i en kyrka i Italien. Det skulle jag inte ha gjort. Prästen därinne höll en bländande predikan om livets korthet. Livet framställdes som en lite löjlig och snabbt bortrinnande småsak under dödens väldiga skugga. Med stor precision kröp han in under skinnet på oss åhörare. Han frammanade ungdomens naiva tro att livet är oändligt. Han talade om medelålderns tecken: kanske har hårfästet krupit upp en smula? Är inte det här ett, bara ett men ändå, grått hårstrå? Har det inte dykt upp små, små rynkor i ansiktet? Nyss var vi små och nu är våra föräldrar döda. Han beskrev människornas sysslande med pengar och prylar och krämer och transplantationer och hektiskt leverne som en patetisk lilleputtkamp mot något skrämmande oövervinneligt. Och så försäkrade han att i Kristus kan man slå båda flugorna i en smäll: bli av med rädslan för döden och dessutom vinna livet efter den.

En obotlig katastrof
Det slog mig att det framför allt måste ha varit just detta löfte som lockade människor till den tidiga kristendomen. Före kristendomen tog man nämligen mycket allvarligt på döden. När någon anhörig dog brast man ut i dödsklagan. Man rev sönder sina kläder, slet av sig hår och skägg och rev sig blodig om kinderna. Döden var en obotlig katastrof och det fanns speciella riter som hjälpte den som drabbats av dödssorg att komma tillbaka till livet. De tidiga kristna och kyrkofäderna var också mycket hårda i sin attityd mot dödsklagan. De påpekade att de som kristna som brast ut i dödsklagan var hycklare. Om de nu verkligen trodde att Jesus hade fräst oss från döden – varför var de då så ledsna? De angrep till och med vanlig gråt när någon anhörig dött.

Kyrkofadern Augustinus kunde dock inte hålla tillbaka tårarna när hans mamma Monika dog, och när han skriver om det i sina bekännelser är det tydligt att han såg sina tårar som ett problem. Han skämdes för att han grät.

Kristendomen har styrt det mesta av tänkandet och kännandet i närmare tvåtusen år. Jag tror att den med sitt evangelium har suddat bort döden ur våra inre. Och nu när den kristna tron sedan ett par sekel har försvagats tror jag att döden kommer att återta sitt grepp om oss. Kanske kommer vi åter att börja med dödsklagan. Skönast vore dock att kunna tro.