De svenska börsbolagen går osedvanligt bra. Vinsterna har i år ökat med cirka 30 procent. Inte sedan mitten av sjuttiotalet har vinsterna varit så höga. Trots allt guld som regnar över aktieägarna är börsdirektörerna missnöjda.

Ericssonchefen Carl-Henric Svanberg säger sig hoppas på en borgerlig regering. Scaniachefen Leif Östling vill importera arbetskraft som kan jobba under avtalslön. Svenskt Näringsliv kampanjar allt mer öppet för en borgerlig regering.

I viket annat land som helst skulle näringslivet vara överlyckligt över en regering som ordnat ska goda villkor åt företagen. Men så icke i Sverige. Här gnäller direktörerna som bortskämda barn. Att näringslivets toppchefer hyser borgerliga värderingar är ingen nyhet. Nytt är däremot det drag av ofördragsamhet och hätskhet med vilket en del av dem uppträder. Det är som om de inte orkar med att deras svindlande löner, orättfärdiga bonusprogram och allmänna girighet ifrågasätts allt oftare.

De senaste avtalsrörelserna har varit tämligen stillsamma. Även facken är måna om att värna företagens konkurrenskraft i en global värld. Så länge avtalen har garanterat reallönehöjningar har facket godtagit att företagens vinstnivå är hög. Många löntagare tycker dock att företagen sviker sin del av kontraktet.

Kvartal skymmer sikten
Trots rekordvinster lyser långsiktiga investeringar med sin frånvaro. Företagens planeringsperspektiv är alltmer kortsiktigt. Industriledare av den gamla stammen har ersatts av kvartalskapitalister. Oavsett hur befogad denna kritik är så är den ett faktum.

Missnöjet späs på av att så många av näringslivets företrädare ställer upp på den borgerliga alliansens antifackliga politik: höjda egenavgifter och sänkta ersättningar i a-kassan, inskränkning av fackets konflikt- och förhandlingsrätt. Om ett år ska de flesta avtal på arbetsmarknaden förhandlas om. Objektivt är förutsättningarna goda: tillväxten är god och vinsterna ännu bättre. Men på ett psykologiskt plan växer misstron. Det borde bekymra näringslivets pratglada direktörer, men de verkar inte inse att de är på väg att förskingra det lilla förtroendekapital de ännu har kvar.