Lång väg tillbaka till Taylor

BAKGRUND. Det goda arbetet blev ett fackligt slagord i mitten på 1980-talet. Begreppet var ett svar på decenniers allt hårdare styckning av arbetslivet i korta arbetsmoment som upprepades i all oändlighet.

Under några år flög begreppet över indust­rin, och kraven på mer av hela arbeten, bättre över­blick och ökat självbestämm- ande var honnörsord. Men med den djupa 1990-talskrisen begravdes det goda arbetet. Sedan dess har föga eller ingenting hörts från fackligt håll. I stället har det löpande bandet hittat tillbaka in i industrin.

Lagarbete, arbetsrotation och självstyrande arbetsgrupper har haft svårt att tränga undan det styckade arbetet. Detta trots att det inte är särskilt nytt eller oprövat. De första stegen togs i Wales under 1940-talet.

Gruvarbetarna i South Yorkshires kolgruvor arbetade utan förmän, växlade vid olika arbetsuppgifter och fungerade som självständiga lag. Den då häpnadsväckande radikala arbetsorganisationen visade sig också vara mycket framgångsrik.
Jämfört med kolgruvor där traditionell teknik och arbetsdelning härskade visade nytänkarna bättre resultat vad gäller kvantitet, kvalitet, säkerhet och sjukfrånvaro.

Synsätt blev vattendelare
Samtliga ekonomiska nyckelatal var bättre hos de kolgruvor som bröt ny mark och prövade dittills okända arbetsorganisatoriska mönster. Forskaren Eric Trist, från det ansedda Tavistock Institute i London, som utförde studierna döpte också gruvarbetarnas sätt att organisera arbetet. Han skapade det teoretiska begreppet socioteknik för att visa hur människor – sociala system – kan förhålla sig till teknik eller tekniska system. Den avgörande skillnaden mellan socioteknikerna och tayloristerna kan enklast sammanfattas i synen på arbetskraften.

Socioteknikerna ansåg att ekonomisk eller industriell framgång bäst skapades genom frigörelse av människor. Genom att skapa tekniska system som understödde självstyrande gruppers arbete uppnåddes de bästa produktionsresultaten.
Tayloristerna höll kvar vid uppfattningen att arbetskraften i grunden är lat och benägen att fuska och därför alltid behöver kontrolleras och övervakas för att vara högpresterande.

Men det som fungerade utomordentligt i walesiska kolgruvor accepterades inte utan vidare av en traditionstyngd och djupt konservativ industrivärld. Tvärtom. Arbetsdelning och långt driven specialisering var sedan sekler den etablerade modellen för industriell produktion. Denna långtgående uppdelning av arbetsprocessen i extremt korta tempon hade gjort och gjorde det möjligt att ersätta människor i växande utsträckning med maskiner. Med Frederick W Taylors arbetsstudieideologi från sent 1800-tal eller runt sekelskiftet förstärktes den redan rådande trenden. Hans grundsyn byggde på kontroll av arbetsstyrkan genom piska och morot.

Med morot och piska
Under tidigt 1900-tal hade de teoretiska modellbyggena av hur industriarbete borde bedrivas – tron på moroten och piskan – också fått sin praktiska tillämpning i Henry Fords bilfabriker. 1913 infördes det löpande bandet i Detroit. Massproduktionen var en realitet. Och den kontrollerande produktionslösningen hade kommit för att stanna. Varje industrialist med självaktning övertog snabbt tankarna. Än i dag kan systemet studeras på otaliga industriarbetsplatser världen över.
 
Till Sverige kom det löpande bandet på 1950-talet hand i hand med tidsstudiemän som strukturerade om produktionen till enklast möjliga tempon. Först 20 år senare, sedan sociotekniken uppmärksammats i Norge där ett flertal berömda försök gjordes med självstyrande grupper, vaknade svenska industriföretag, framför allt Volvo.

Redan då hade fordismen eller taylorismen passerat sin middagshöjd. Systemet skapade fler problem än det löste. Det gick att avläsa i sjukfrånvaro, personalomsättning, produktkvalitet eller någon annan för företagen viktig parameter. Men det svenska adopterandet av de norsk/engelska tankarna om sociotekniska systemen under 1970-talets första hälft skedde lite hipp som happ. Det saknades bred uppslutning kring den nya synen på arbetsorganisation. Och de tidiga pionjärerna fick följdriktigt utstå spott och spe.

Styckad process
Kraften i deras argumentation för förändring ökade emellertid när radikala samhällsuppfattningar kunde paras med resultat från erkända forskare. Samtidigt som det stärkte förespråkarna ökade dock motviljan i motsvarande grad hos motståndarna. Kraven på ett demokratiskt arbetsliv kom att uppfattas som vänsterpolitik. Tidigare hade självstyrande grupper tillåtits så länge deras insatser inte försvårade det efterkommande arbetet i en produktionskedja. Det var därför i grunden ett starkt kontrollerat arbete i en styckad process.

Under 1980-talet dominerade eller förstärktes trenden mot helhetslösningar i produktionen på ett nytt sätt. Förutom tillverkning ansvarade dåtidens målstyrda grupper också för en mängd tjänster, från ordermottagning, kundkontakter, produktionsplanering, tillverkning, packning, leverans och efterkontroll. Det var ett steg mot det goda arbetet. Och gruppens autonomi var väsensskild från föregångarnas. Gruppen förfogade över tillräcklig kompetens för att klara hela kedjan. På så sätt hade den målstyrda gruppen få begränsningar i vad den kunde ta på sig.

I dag är trenden åter styckade arbetsmoment. Cirkeln förefaller än en gång ha slutits och jakten på visionärerna för ett annat sätt att producera är inte framgångsrik. Inte ens fackföreningsrörelsen driver krav på det goda arbetet med samma hetta som krav på arbetstidsförkortning eller höjda löner.