Det är en lyckosam ironi att en av arbetarlitteraturens få traditionsvårdare i sitt tidiga författarskap värjde sig mot arbetar-prefixet. Tony Samuelsson, aktuell med essäsamlingen Arbetarklassens bästa partytrick – liv, läsning, litteratur, kallades vid sin debut på åttiotalet för arbetarförfattare.

Han kände sig ”kvoterad till författarskrået på grund av något socialt handikapp”, men lyckligtvis väckte tituleringen också en nyfikenhet och i dag kan vi ta del av resultatet av denna nyfikenhet i form av sexton essäer. Texterna går i två riktningar. Dels en famnfull författaranalyser gjorda med klassglassögon där avstannade men aktuella författarskap synas och nya perspektiv lyfts fram.

Den närmast mytiska krisen hos Stig Dagerman får en ny dimension när hans klassbakgrund vävs in i förståelsen. Om Birgitta Trotzig skriver Samuelsson att hon hade kunnat bli en medelmåttig och rumsren borgerlig diktare om hon inte gått det kroppsarbetande folket till mötes, och därmed läser Samuelsson in henne i en tradition hon inte ansets höra hemma i. Essäernas andra riktning är arbetarlitteraturen och dess framtid. Samuelsson är hoppfull. Traditionen är inte död, men eftersom det i första hand är kvinnor som håller den vid liv ser varken traditionskramarna eller ens traditionsbärarna själva det.

Tappar inte tråden
Samuelsson sällar sig till dem, som ser den immigrerade underklassens erfarenhet som en självklar del av arbetartraditionen.
Mot den politiserade arbetarromanen är han däremot skoningslös och den arbetande författaren ser han som ett omöjligt ideal: ”Vill vi ha författare, måste vi också låta dem vara konstnärer. Vill vi ha författare med begåvning och blick utöver det normala, måste vi också låta dem överskrida den av arbetartraditionens förespråkare underblåsta normalitetskulten.” Samuelsson lyckas analysera sig djupt in i litteraturen utan att tappa bort det kanske viktigaste: läsandet och läsarna. Inte för en sekund tar det teoretiska överhanden.

Känslan är stark: det är inte en författare, ängsligt sneglandes på sina kollegor och sin status i skrået, som skrivit essäerna, det är en läsare. En av oss.  Ordningen på orden i bokens undertitel är nog ingen slump: ”Liv, läsning, litteratur”. Våra livsvillkor styr i stor utsträckning vad vi läser, hur vi läser och ifall vi någonsin tar upp pennan och börjar skapa litteratur.

Livsvillkoren styr till och med om det vi läser och skriver räknas som litteratur. Det är såklart en fråga om makt. Utifrån ett sånt perspektiv är det logiskt att en essä om Trotzig kan rymmas jämte en klassanalys av Liza Marklunds kriminalromaner. Det är att ta arbetartraditionen på allvar.

Jesper Weithz
Frilansjournalist
Skriv ett e-postbrev till redaktionen