NY BOK. Lars Furulands och Johan Svedjedals Svensk arbetarlitteratur presenteras i baksidestexten som ”den länge saknade handboken om svenska arbetardiktare och vänsterförlag”. Hur många det egentligen är som gått runt och saknat en sådan bok kan man i och för sig diskutera – att ett rejält översiktverk om svensk arbetarlitteratur inte publicerats förrän litteraturforskarna blivit klara med exempelvis Skånes och Norrlands litteraturhistoria är hur som helst anmärkningsvärt. Men nu har det alltså väntats länge nog. Och väntan var inte förgäves.

Svensk arbetarlitteratur är nämligen en verkligt matnyttig bok som innehåller såväl en fyrahundrasidig översikt över den svenska arbetarlitterära traditionen som hundra sidor om det man brukar kalla arbetarrörelsens litterära offentlighet (press, förlag, kritik etc.).
Den första delen är skriven av professor Lars Furuland och kan närmast betraktas som ett bokslut över hans hittillsvarande insats som arbetarlitteraturens främste ambassadör inom svensk litteraturvetenskap. Många av resonemangen känns igen från äldre uppsatser, böcker och artiklar, men nu har de alltså förts samman till en sammanhängande helhet och kompletterats med stora mängder nyskrivet material.

Upplägget är i huvudsak kronologiskt. Som läsare får man följa arbetarlitteraturens historia från det sena 1800-talets kampdikt, via 30-talets genombrott och efterkrigstidens tillbakagång till dagens ökade intresse för socialt förankrat, realistiskt berättande om det moderna klassamhället.

Men Furuland bjuder också på flera mer tematiska avsnitt om exempelvis folklig läsning, skrivarrörelser och arbetarrörelsens kultursyn. De allra flesta kapitlen är dock tydligt inriktade på enskilda författare, vars liv och verk presenteras tämligen utförligt.
Furuland ger många värdeomdömen, och för det mesta är dessa positiva. Exempelvis hävdar han att Martin Kochs Guds vackra värld (1916) borde ha nämnts i samma klass (som Émile Zolas Germinal) om inte svensk litteratur varit så förbisedd internationellt”. Ibland kan beröm av detta slag kännas litet onödigt.

Välbehövd markering
Men samtidigt får man inte glömma att arbetarlitteraturen ständigt varit föremål för nedsättande omdömen, och att dessa oftast varit politisk kritik i estetisk förklädnad. Att slå fast att även arbetare kan skriva bra kan alltså vara på sin plats, även om arbetarlitteraturens historiska betydelse inte kan reduceras till att den varit ”skön”.

Johan Svedjedals uppsats om arbetarrörelsens litteraturoffentlighet har en annan ton än Furulands historieöversikt. Framför allt känns den mer ”akademisk” och mindre populärvetenskaplig. Men den är ändå väldigt lättläst och faktiskt bitvis riktigt underhållande, trots att ämnet inte är särskilt ”sexigt”.

Företrädare för arbetarrörelsen beklagar sig ofta över läget för arbetarlitteraturen. Furuland pekar i sin historieöversikt på att denna litteratur faktiskt fått ett rejält uppsving under de senaste 15 åren. Svedjedal visar å sin sida att arbetarlitteraturens guldålder under första halvan av 1900-talet faktiskt, åtminstone delvis, var en produkt av att arbetarrörelsen satsade på att bygga upp starka kulturinstitutioner.

Se där! Svensk arbetarlitteratur ger alltså både en ganska positiv lägesrapport och ett förslag om vad som bör göras. Frågan är nu bara hur länge man ska behöva vänta på en kulturpolitisk offensiv från arbetarrörelsen.

Titel: Svensk arbetarlitteratur
Författare: Lars Furuland och Johan Svedjedal
Förlag: Atlas

Magnus Nilsson
Frilansjournalist
Skriv ett e-postbrev till redaktionen