Jag har under ganska lång tid gått och funderat över vad som låg bakom Maud Olofssons utspel om att försämra arbetsrätten och därmed anställningstryggheten för ungdomar under 26 år.

Maud Olofsson brukar ofta berömma sig över att hon väl känner till företagens situation därför att hon har egna erfarenheter. Om det är på det sättet borde hon veta att det finns möjlighet att anställa såväl ungdomar som äldre både på prov och på visstid. Provanställningar på mellan sex månader och ett år är mer regel än undantag. Under den tiden har arbetsgivarna alla möjligheter att finna ut om den anställde passar för jobbet och smälter in i företaget.

Den stora skillnaden mellan nuvarande ordning och de förslag som Maud Olofsson förespråkar är att tiden förlängs till två år. Om det ska gälla alla under 26 år, alltså även de som redan finns på arbetsmarknaden eller bara de som nyanställs, har jag inte fått riktigt klart för mig.

Vad är då den verkliga orsaken till att Maud Olofsson, utan stöd av de andra borgerliga partierna i den så kallade alliansen, gör utspelet om att göra ungdomar under 26 år rättslösa? Och vad får henne att hålla fast vid detta idiotiska förslag, trots det som har hänt i Frankrike?

Saknar strålkastarna
Antingen är hon i motsats till Frankrikes premiärminister och president övertygad om att förslagen verkligen skulle ge fler ungdomar möjlighet att komma ut på arbetsmarknaden, eller också har hon förstått att det är nödvändigt med vissa profilfrågor som gör att hon kommer ut ur skuggan av Fredrik Reinfeldt.

Jag har ju tidigare i min krönika i LO-tidningen bestämt hävdat att den borgerliga alliansen kommer att spricka ju närmare valet vi kommer och ju närmare fyra procentsspärren två av alliansens småpartier ligger. Vi har ju alla noterat att enigheten långt ifrån är total inom alliansen. Det ena utspelet avlöser det andra och jag är överygad om att detta kommer att fortsätta.

Det mest komiska under de senaste veckorna har varit hanteringen av budgetpropositionen. För ovanlighetens skull kom regeringen och stödpartierna, snabbt och utan några stora motsättningar, fram till ett gemensamt förslag. På mig verkade det som att de borgerliga partierna blev helt överraskade. Någon gemensam kommentar kunde de inte åstadkomma, utan istället lät de som en skock hönor, med total oförmåga att kackla i kör.

Stig Malm
Kommunpolitiker och f d LO-ordförande
Skriv till redaktionen