Okänd slutstation för barnarbetare
NY BOK. I boken Avlatsindustrin hävdar Kristian Karlsson att världens barnarbete kommer att försvinna av sig självt – bara marknadsekonomin lämnas oreglerad. Exemplet som tas till intäkt för detta är effekterna av den lag som den amerikanske senatorn Tom Harkin hotade att driva igenom 1992.
I USA hade man upptäckt att kläder som importerades från Bangladesh ofta var tillverkade av barnarbetare som arbetade 14 timmar per dag. Det ville Harkin sätta stopp för. Karlsson skriver: ”Kongressen hotade att förbjuda import från länder med barnarbete, vilket fick textilindustrin i Bangladesh att kvickt avskeda tusentals barn som i stället tvingades prostituera sig för att inte svälta.”
Prostitution är förstås betydligt värre än slavliknande textilarbete, men var det verkligen så att alla barnarbetarna i Bangladesh hamnade i prostitution? I en not hänvisar Karlsson till två källor. Jag slår upp den första, Johan Norbergs bok Till världskapitalismens försvar (2001). Men Norberg skriver enbart att ”många” av barnen hamnade i ”farligare arbeten med lägre löner, i flera fall prostitution”. Norberg stödjer sig i sin tur på en annan källa, studien The State of World’s Children 1997, av Carol Bellamy. Jag letar vidare i läggen, men i den studien står endast att ”några” av barnen hamnade i farligt arbete, däribland i prostitution. Bellamy hänvisar i sin tur till ytterligare en undersökning, som hon inte preciserar.
Nåväl, Karlsson hade även en annan källa för sitt påstående. Nämligen den amerikanske akademikern David Vogels bok The market for Virtue (2005). Efter viss möda får jag tag i boken. Vogel skriver faktiskt precis som Karlsson, att barnen tvingades att prostituera sig för att överleva. Men även Vogel hänvisar till en källa. Det är en osignerad kommentar i The Economist, 3/6 1995. Jag bläddrar fram tidningen. Men där står endast att en ”majoritet” av barnarbetarna tvingades till andra farliga jobb, som svetsning ”eller” prostitution. Även här återges en källa, dock endast muntlig.
Upptrissat rykte
Jag besöker arkiv och söker på google. Snart har jag ett 20-tal artiklar eller studier om effekterna av Harkins lagförslag. Korsvis hänvisar källorna till varandra och ju längre tiden har gått desto mer har uppgifterna om prostitution trissats upp. Delar av händelseförloppet börjar dock klarna. Harkins lagförslag skapade utan tvekan panik inom den bangladeshiska klädindustrin. Många företag fruktade att tappa sina beställningar och under 1993 avskedades barnarbetare i stor omfattning.
Hur många barn som blev av med sina jobb är osäkert, men den vanligaste uppgiften är omkring 50.000, nästan alla flickor. Men någon vetenskaplig studie av vad som hände med barnen under 1993 utfördes aldrig. Däremot hittar jag en upplysande artikel i den bangladeshiska tidningen Weekly News Magazine från den 28 januari 1994. Där publiceras en första journalistisk uppföljning.
Av de barn som tidningen intervjuade hade de flesta hamnat i annat barnarbete. Flera sysselsättningar räknas upp; bärare, stenkrossare, biljettuppsamlare, blomförsäljare och hembiträde. Men inget nämns om prostitution. Så småningom hittar jag också resultaten av den första mer systematiska undersökningen, den påbörjades året därpå av FN-organet ILO. Utredarna lyckades spåra 115 av de ursprungliga barnarbetarna. Hälften av dessa hade någon form av försörjning, främst inom informell sektor. Men prostitution nämns inte. Resultatet av undersökningen återges bland annat i standardverket om barnarbete What Works for Working Children, Boyden med flera (1998).
Har bevis
Under senare delen av 1990-talet initierades nya studier av Unicef och ILO om vad som hänt de tidigare barnarbetarna. En som deltog i arbetet var William Myers, en ledande internationell expert på barnarbete. Av olika skäl kom dessa studier aldrig att publiceras. Men i ett mejl till mig den 6/4 2006 skriver Myers att ”det definitivt inte är sant att en majoritet av de avskedade flickorna övergick till prostitution”. Han beklagar den ryktesflora som växt med tiden. Däremot menar han att det finns evidens för att något enstaka barn prostituerade sig tillfälligt. Men dessa belägg finns, enligt honom, inte publicerade i skrift.
Harkins lagförslag var illa förberett. Barnarbetarna avskedades i stor skala utan minsta tanke på vad som skulle hända med dem sedan. Sommaren 1995 kom till sist den satsning som borde varit given från början. Genom ett samarbete mellan ILO och Unicef erbjöds tidigare barnarbetare utbildning. Men endast en mindre del av de tidigare barnarbetarna kunde spåras och långt ifrån alla började i skolan.
Själv besökte jag flera av dessa skolor för tidigare barnarbetare 1997. Jag stod längst fram i klassrummen och diskuterade med lärare och elever om vad som hänt. Ingen av dem jag pratade med kände till något barn som hade hamnat i prostitution. Med fyra unga flickor gjorde jag en längre intervju. De njöt av att få gå i skolan. Även om två av dem fortfarande sålde grönsaker på en lokal marknad efter skoltid. Men för alla var prostitution en otänkbar utväg. ”Hellre skulle jag svälta”, sade en av flickorna.
Ännu i dag råder osäkerhet om vad som hände de flesta av barnen som arbetade i klädfabrikerna. Även i de mest seriösa uppföljningarna har endast en liten del av barnen påträffats.
Att som Kristian Karlsson hävda att de flesta hamnade i prostitution är dock mer ett uttryck för ideologi än intresse för fakta.
Titel: Avlatsindustrin
Författare: Kristian Karlsson
Förlag: Timbro, 2006
Mats Wingborg
Frilansjournalist
Skriv ett e-postbrev till redaktionen