ANALYS. Den kommande svenska avtalsrörelsen rivstartade förra helgen.

Då träffades de två första avtalen i den tyska verkstadsindustrin. Men det har stark påverkan på den svenska avtalsrörelse som startar om trekvarts år. Då ska nära tre miljoner löntagare omförhandlade sina avtal.
De tyska uppgörelserna i Nordrhein/Westfalen och Baden-Württemberg innebär tre procent löneökning under det kommande året. Och det är ett rejält kliv framåt jämfört med de senaste åren.

En viktig förutsättning är dock att höjningarna av minimilönerna slår igenom på utgående löner. Den tyska uppgörelsen är alltid en höjning av minimilönerna i den trappa som finns för verkstadsindustrin. Och de allra flesta anställda har löner som ligger avsevärt över minimilönen. Oftast finns en god överensstämmelse mellan höjningen av minimilönerna och ökningarna av utgående lön, men någon garanti finns inte.

Under de senaste två åren har löneutvecklingen varit nära noll inom den tyska verkstadsindustrin. Vissa mätningar har till och med talat om sänkning av lönerna som helhet för industrin. Och parallellt med den mycket svaga löneökningen har arbetstiderna förlängts, inte sällan utan lönekompensation. I realiteten har därför timpriset sjunkit i många företag. Att IG Metall utkämpat och fortfarande utkämpar en försvarsstrid är uppenbart för alla. Hot om utflyttning av jobb, medlemsflykt och massarbetslöshet har utgjort ramen för de fackliga ansträngningarna.

Mot den bakgrunden är de nu signerade avtalen än mer överraskande. För svenska arbetsgivare som argumenterat med tyska förtecken under flera år förändras nu förutsättningarna. Tyska avtal utgör inget blysänke för svenska löntagares kommande krav. Tvärtom. Med en fortsatt mycket snabbare produktivitetsutveckling i den svenska industrin än i den tyska och en nymornad diskussion om vådan av för låga löneökningar talar det mesta för högre svenska lönekrav.