Ett antal ekonomer inom LO och LO-förbunden har på uppdrag av avtalssekreterarna inom LO analyserat förutsättningarna inför nästa års avtalsrörelse. Uppgiften har varit att finna en lönenorm som förbunden kan enas om.

Den nuvarande lönenormen har ett tiotal år på nacken. Utgångspunkten för denna är att lönerna i Sverige kan öka i takt med lönerna i Europa. I begreppet lön inräknas alla kostnadsökningar för arbetsgivaren: avtalspensioner, arbetstidsförkortningar och andra förmåner. Som en lättbegriplig tumregel har den fungerat väl.
Ekonomgruppen anser dock att tillämpningen av Europanormen (eller Edinnormen som den ibland kallas efter LO:s tidigare chefsekonom) blivit alltför stel.

Vid tidpunkter då Sverige går bra men länderna i Europa går i otakt kan normen komma att fungera som en tvångströja. Under senare år har tillväxt och produktivitet ökat mycket snabbare i Sverige än i de flesta av Europas länder. I det läget uppstår ett större löneutrymme i Sverige som det vore dumt att inte ta ut.
Så har också skett under senare år. Löneökningarna i Sverige har i snitt varit någon procent högre än i Europa – och det har inte varit till skada varken för näringslivet eller löntagarna.

Ekonomerna rekommenderar mot denna bakgrund en mindre trubbig norm. Om den svenska ekonomin utvecklas mer positivt än i jämförbara länder bör löneutrymmet anpassas till detta. Det finns ingen anledning av ”försiktighetsskäl” att ta ut mindre än vad som är möjligt.
Allt detta är – eller borde vara – okontroversiellt. Den dumfackliga strategin – att oavsett konsekvenserna försöka ta ut allt som går att tvinga fram – har aldrig haft några anhängare bland svenska förhandlare. De vet att det är de egna medlemmarna som får ta smällen av högre lönekrav än näringslivet kan bära.
Å andra sidan finns inga skäl att vara alltför återhållsam i sina krav. Den svåra konsten är att ta ut så mycket som är möjligt, varken mer eller mindre.

Dubbla problem
I praktiken är detta oftast lättare sagt än gjort. Framför allt två svårigheter måste hanteras. Vem ska fastställa hur stort det tillgängliga löneutrymmet är? Ska det vara parterna själva, löntagarna i gemensamt samråd eller statliga experter med uppdrag från regeringen?
Alla tre metoderna blandas idag, på ett inte helt lättbegripligt sätt. Oklarheten är kanske till en del ofrånkomlig. En mer genomskinlig och rätlinjig modell skulle kunna utsätta avtalssystemet för ohanterliga påfrestningar.
Den andra svårigheten gäller hur det tillängliga utrymmet ska fördelas. Här handlar det dels om fördelningen mellan arbetare och tjänstemän, dels om fördelningen mellan kvinnor och män.
Ekonomgruppen resonerar försiktigt om dessa frågor väl medveten om att den är inne på minerat område.
Det är dock ingen hemlighet att många förbund anser att industriavtalet blivit alltför styrande genom att dess utfall har satt taket för övriga avtalsområden.

En lösning som antyds är att löneutrymmet anges inom ett intervall som medger relativa lönejusteringar mellan branscher. Det är inte givet att det är industrin som alltid har störst lönebetalningsförmåga.
Ett särskilt problem är att löneskillnaderna mellan arbetare och tjänstemän under senare tid har tilltagit. Tillspetsat uttryckt handlar det om att om LO-förbunden formulerar sina krav för lågt så äts det lediga löneutrymmet upp av tjänstemännen.

Poängen med en lönenorm är inte att klavbinda förhandlarna, varken fackets eller arbetsgivarnas. Varje fackförbund måste kunna argumentera i egen sak.
Lönenormen ska fungera som ett hjälpmedel. Idealt handlar det om att utveckla en samsyn om under vilka förhållanden löner och sysselsättning kan utvecklas maximalt gynnsamt till gagn för alla. En lönenorm kan aldrig utformas som en statlig instruktion. Ett sådant påbud saknar trovärdighet, skapar oreda och spänningar på arbetsmarknaden.
En lönenorm måste därför, om den ska upplevas förpliktigande, utformas av parterna tillsammans eller om arbetsgivarna är ovilliga att medverka av de fackliga organisationerna ensamma.

Dags för tjänstemännen att kliva på
Dessa kan givetvis inhämta underlag för sina bedömningar från myndigheter som konjunkturinstitut och riksbank, men den slutliga utformningen måste de själva ta ansvar för i dialog med de fackliga medlemmarna.
Dagens Europanorm har lett till en stabil lönebildning som gynnat tillväxt och produktion. Men det vore dumt att blunda för att den också skapat nya komplikationer. Med låga nominella lönelyft är det lätt att lönerelationerna låses fast.

Det gäller inte minst dagens stora löneproblem: de låga lönerna inom kvinnodominerade branscher. LO och dess förbund har ännu ingen trovärdig strategi för hur denna orättvisa ska övervinnas. Inom LO har man svårt att bli ense om tagen och ännu svårare är att få med tjänstemännen på vagnen.
För en framgångsrik satsning på kvinnolönerna krävs en samsyn som omfattar hela arbetsmarknaden. Vågar vi hoppas på att nästa avtalsrörelse markerar ett trendbrott?