Om höstens val bara gällde vilken regering som är bäst skickad att sköta statsfinanserna, skulle socialdemokraterna vinna en överlägsen seger. Finansminister Pär Nuder kunde när han i veckan presenterade vårbudgeten pricka av framgångarna en efter en: statsbudgeten ur urstark, exportindustrin går på högvarv, tillväxten är god och löntagarnas reallön ökar för tolvte året i rad.

Vi kan däruöver räkna med en kraftig uppgång av sysselsättningen. För 2006 beräknas antalet sysselsatta öka med 80.000 personer och för 2007 med ytterligare 40.000. Vi har idag 400.000 fler personer i arbete än 1994, det år den senaste borgerliga regeringen avgick och lämnade efter sig massarbetslöshet och bankrutta statsfinanser.
Arbetslösheten sjunker dock inte lika snabbt som sysselsättningen ökar. Det beror på att när fler lediga jobb utannonseras så söker sig ännu fler ut på arbetsmarknaden. För att vi ska närma oss full sysselsättning krävs att antalet nya jobb ökar ännu mer än vad som nu sker.

Att den öppna arbetslösheten riskerar att bita sig fast på femprocentsnivån är en tacksam angreppspunkt för den borgerliga alliansen. Men dess botemedel skulle göra saken värre. Det blir inte fler jobb för att man försämrar a-kassa, sjukförsäkring och anslagen till arbetsmarknadsutbildning.
För att få ned arbetslösheten under fyra procent måste vi gå den väg som regeringen och dess samarbetspartier pekar ut: en ekonomisk politik som upprätthåller efterfrågan i ekonomin i kombination med en aktiv arbetsmarknadspolitik med särskilda insatser för dem som har svårt att få fotfäste på arbetsmarknaden.

Matte ur olika perspektiv
Till de mer besynnerliga inslagen i årets valrörelse hör att den borgerliga oppositionen försöker inbilla folk att arbetslösheten är mångfalt större än vad den verkligen är, som om fem procent inte är illa nog.
I den enklare demagogin räknar de borgerliga cancersjuka, värnpliktiga, avtalspensionärer och anställda som är hemma och vårdar sjukt barn som arbetslösa. Räkneövningarna avslutas med påståendet att den verkliga arbetslösheten är 15-20 procent.
Fjantigheter av det här slaget tyder på argumentationsbrist. Jämfört med övriga Europa är svenskarna ett ovanligt flitigt folk. Sysselsättningsgraden för folk i arbetsför ålder är närmare 80 procent. I andra europeiska länder pendlar den mellan 60 och 70 procent. När det gäller hur många som bidrar till produktionen ligger Sverige, tillsammans med Norge och Danmark, överlägset i topp. Varför vågar inte de borgerliga erkänna detta faktum? Är det så svårt att medge att vi har en sysselsättningsgrad som övriga Europa avundas oss?

De flesta reformerna i årets budget var kända i förväg. Det blir mer pengar till studiebidrag, äldreomsorg, bostadstillägg för pensionärer och arbetsmarknadspolitik. Från den 1 juli höjs taken i sjukförsäkringen kraftigt. Budgeten handlar främst om reformer som ska genomföras det närmaste året. Ambitionerna för hela valperioden måste dock vara högre ställda. Socialdemokraterna måste presentera ett radikalt och framåtsyftande valmanifest.
I riksdagsdebatten om vårbudgeten framgick att denborgerliga alliansen inte tänker presentera en gemensam alternativbudget. Alliansen vill styra landet men den kan inte ens ena sig om hur nästa års utgifter ska betalas.
De borgerliga partierna grälar istället inför öppen ridå inte om utan om hur mycket de ska försämra föräldra-, sjuk- och arbetslöshetsförsäkring om de får chansen att regera. Tänker de fortsätta dispyten ända fram till valdagen? Det borde de göra, eftersom de därmed helt ärligt redovisar sin regeringsoförmåga.