Det finns massor av ekonomiska hypoteser om varför välfärdsstaten är mer utvecklad i Europa än i USA. Problemet är att de har en tendens att spricka som troll i solsken om man granskar dem närmare. Harvardekonomerna Alberto Alesinas och Edward L. Glaeser bok Fighting Poverty in the US and Europe: A World of Difference (Oxford University Press) bjuder i alla fall på en riktig hypotesmassaker.

Ta föreställningen att välfärdsstaten behövs mer i Europa än i USA för att inkomstskillnaderna skulle vara större, och för att den sociala rörligheten skulle vara lägre. Efter att ha nagelfarit dessa teorier menar författarna att det är tvärtom. Inkomstskillnaderna är mindre i Europa och den sociala rörligheten är större än i USA. Behovet av välfärdsstaten är alltså i själva verket större i USA än i Europa. Allmänheten på bägge sidor om Atlanten har dock mycket olika verklighetsuppfattningar. Sex av tio amerikaner menar till exempel att fattiga är lata, mindre än var tredje europé håller med.

Författarna söker förklaringar till de ideologiska och verkliga skillnaderna mellan USA och Europa i geografiska, institutionella och demografiska förhållanden. En skillnad är rätt uppenbar, även om man sällan talar om den. Bara storleken på USA har gjort att strejker knappast får samma genomslag i samhället som i mindre länder som Belgien eller Sverige.

Var tredje svart
Att amerikaner lättare sätter likhetstecken mellan fattig och lat förklaras med att de fattiga i USA oftare tillhör etniska minoriteter än i Europa. Europeiska länder är mer etniskt homogena. Ju mer etniskt heterogen en delstat i USA är, desto mindre omfördelning.
De delstater som har mest omfördelning är de vita nordstaterna medan de med minst är sydstater med svarta och latinamerikanska minoriteter. Stödet till barnfamiljer varierar från 800 dollar per månad i vita Alaska till mindre än 150 i Alabama eller Mississippi där nästan en tredjedel av befolkningen är svart.

Genomslaget av de demografiska skillnaderna förstärks dessutom av en institutionell faktor som valsystemet. Det finns en stark korrelation mellan proportionella valsystem och sociala program i de europeiska länderna, menar författarna. I länder med majoritetsval satsar politiker mer på mittenväljare medan de med proportionella valsystem mer tar sig an minoritetsgruppers intressen.

Slutsatsen i denna bok vars breda anslag förmodligen skulle fått mer än godkänt av Gunnar Myrdal, är att den ekonomiska politiken inte avgörs av ekonomin utan av institutionella förhållanden och politisk kamp.

Pierre Gilly
Frilansjournalist
Skriv ett e-postbrev till redaktionen